Byggnadsingenjören och författaren Geir W Stakset är en av många som bidragit till Olle Ljungström: Jag är både listig och stark, ett slags kollektivkollagecoffeetablebok om den sargade svenska popstjärnedrummeln som i somras fyllde 50 år. På slutraderna av sitt dagbokskorta bidrag till boken skriver Stakset att Olle, som han tog kontakt med under arbetet med sin genombrottsintervjubok Pappa & kriminell, hjälpte honom ”med en tanke”:
”Om man säger något som nästan gör den man pratar med förbannad får man prata med öron som lyssnar väldigt noga”, skriver Geir, sufflerad av Olle Ljungström. ”Men ’nästan’ är nyckeln”, fortsätter han. ”Annars funkar det inte. Olle är ett sant proffs.”
För det första är detta en typisk ljungströmsk teori – filosofiskt och psykologiskt spekulativ men så förföriskt direkt formulerad att man genast börjar fundera över den och känna att, ja, jo, det stämmer ju ... och rysa lite lustfyllt av diffus allmänmänsklig insikt. Med andra ord i enlighet med ganska mycket av Olle Ljungströms alster, som är spretiga aforismer snarare än storverk men ändå med de stora konstverkens förmåga att få det att svindla en smula.
För det andra är det exakt så den här besynnerliga boken – om Olle Ljungströms skumpiga resa likt en popålderns Beppe Wolgers från Stockholmshipster till tärd konstnär på landet – fungerar. Den gör mig nästan förbannad, så halvbakad känns den till en början, och missbrukarsjälen Olle Ljungström, som han framträder i den, gör mig … just det, inte förbannad, men nästan.
Precis som gångerna jag själv mött honom. Som när jag skulle göra en lunchintervju och Olle kom en timme försent och hällde i sig fyra stora starköl innan han orkade börja prata – men sedan var han en sådan briljant konversatör att min besvikna ilska stannade vid ”nästan” och jag levde på mötet i flera dagar.
Med boken är det alltså likadant – den är mestadels välskriven men outgrundligt ojämn i tilltalet, en stor del av bonustexterna från inbjudna vänner är genant poserande och allt börjar med ett förord vari bokproducenten Magnus Nygren beskriver hur han sitter och gråter i Olles soffa för att han fått en av Olles egna målningar i julklapp: ”Hur har Gud kunnat skapa en människa med ett så stort hjärta?” Och han har en större byline än bokens huvudförfattare, journalisten Elin Fredrikson, vilket också är något man nästan är förbannad över sedan Svenska Journalistförbundet krävt indragning av hela upplagan om inte Fredriksons namn framgår tydligare. Inte minst som det är hennes kronologiska intervjureportage som driver läsningen framåt.
Men en annan bild framträder när jag gör egna efterforskningar. Jag ringer runt till några av de intervjuade, exempelvis journalisten och författaren Petter Eklund, som var den som kickstartade Olle Ljungströms solokarriär genom att få med honom i ett projekt med sitt dåvarande band Webstrarna. Och Petter berättar att han blev förfärad när han först fick läsa kapitlet, att det hade stora hål i researchen, var fullt med faktafel, inte hängde ihop och saknade känsla för ämnet, och att han kände sig tvungen att själv skriva om texten i grunden.
Ju fler involverade jag pratar med, desto tydligare framgår att om någon förtjänar att framhållas här är det den erfarna redaktören Annika Hultman Löfvendahl.
Bokproducenten Nygren & Nygren vill inte uttala sig innan de diskuterat färdigt med Svenska Journalistförbundet, men min bild är att Elin Fredrikson svarat för ett rudimentärt råmaterial som sedan skrivits om i flera omgångar – av de intervjuade, av Olle själv, och av Annika Hultman Löfvendahl.
Och man hinner alltså, återigen, bara nästan bli förbannad. ”Nästan är nyckeln.” Precis som det mesta hos Olle, från hans provokativa konst till hans vardagliga opålitlighet.
Olle Ljungström har alltid haft en egen kreativ nästan-brytningspunkt, precis före kokpunkten, där han får folk att spetsa öronen. Boken är kongenial med det. Den äter sig in. Trots alla brister, tycker jag först – tack vare dem, känner jag sedan. Detta är verkligen Olle. Självklart är det hans namn, och överhuvudtaget ingen annans, som ska stå på omslaget. Men med en massa människor runtomkring. Som i det kreativa kaoset i rivningslägenheten på Jungfrugatan i Stockholm i början av 1980-talet. Begåvning och slarv, stjärnglamour och sunkliv, storverk som aldrig riktigt realiseras men finns där i sikte.
I en både halvkaotisk och stringent multiexponerad textbild berättas historien om den lite udda, receptive, tidigt utvecklade skärgårdspojken som redan vid tolv års ålder utnyttjade den typiskt 1970-talistiska ”fria uppväxten” till fullo och flyttade hemifrån, in i sin egen drömska barnvuxenvärld av O’boy, hönökakor, knark, kompisar, Tintin, Iggy Pop, litteraturhistoria och konst och kom att stanna kvar där för alltid. Men samtidigt historien om hur han också alltid varit fullvuxen i sinnet, socialt smått överbegåvad, värd all den kärlek han betygas i boken.
De texter som är starkast skrivna är Olles egna, bland annat ett gripande öppet brev till hans pappa. Svenska Journalistförbundets krav på att just Elin Fredriksons namn ska lyftas fram som verkets upphovsman känns allt mer apart när man plöjer ner i bokens djup.
Parallellt med läsningen börjar jag se om Jacob Frösséns omdiskuterade dokumentär från ett par år sedan, En film om Olle Ljungström, och mina ögon fylls snart av tårar. Jag har älskat en hel del av det Olle gjort, i synnerhet några av Reeperbahns skivor som var livsavgörande upplevelser för mig när jag var tonåring, men jag har nog aldrig förr fått tårar i ögonen av att spendera tid med hans kreativa avtryck. Men det är inte heller Olles berörande konst eller sånger eller tankar eller historier som, likt den julgråtande bokproducenten i bokens förord, får mig att snyfta. Tårarna kommer först när jag ser dokumentärfilmscenen hos Kör för alla i Uppsala, där hundra körsångare sjunger en Olle-låt och Olle själv sjavar upp på scenen och bara låter sig omslutas av värmen, och när jag ser de gamla bilderna av lille Olle med napp i mammas famn och, utifrån min egen ålder och livsresa, plötsligt känner tyngden av en verklig livsskildring som är oändligt mycket större än bara summan av beståndsdelarna.
Det är livet som berör, vem fan som än lever det. Den här boken, med sitt kaos av minnen, myter, känslor, foton och Olles målningar och teckningar, lyckas förmedla det.
Det är nästan så man blir förbannad …
Född 1961 i Bergshamra i Roslagen.
Slog igenom med gruppen Reeperbahn, som bildades i slutet av 70-talet och hann ge ut fyra album innan de splittrades 1984.
Lämnade under flera år musikbranschen för istället arbeta som modell och copywriter.
Debuterade med ett självbetitlat album som soloartist 1993. Har därefter gett ut ytterligare sex soloalbum.
Belönades 2011 med Cornelis Vreeswijk-stipendiet.
