Hej brorsan. Det måste sägas genast: du gör det här bra. Din bok berör mig och kommer att beröra många andra. Bra att du berättar, brorsan.
Ja, ungefär sådär skriver Navid Modiri i sin bokdebut Hej syster.
Hans text började som ett Facebookinlägg som blev viralt förra året. Han riktar sig till en fiktiv kvinna, som nyss har kommit från Syrien och står vilsen på Malmö centralstation.
”Hej bror” låter onekligen töntigt men visst låter ”Hej syster” fint? Navid Modiri hälsar kvinnan välkommen och berättar sedan om sin egen flykt, från Iran för många år sedan. Berättelsen hoppar fram genom korta glimtar från olika ögonblick i livet.
Han tar med oss från busstationen i Teheran, till mellanförskapet i Sverige.
Bok-Navid får en fröken som uttalar hans namn så att det rimmar på David. Han får tuffa kompisar med torshammare om halsen (!) och en svensk blond flickvän vars pappa undrar om han slår henne.
Han växer upp och gör mediekarriär, har förstaklassbiljett på tåget och får en dotter med svenskt namn som hennes lärare lätt kan uttala.
Ett par av de bästa svenska debuterna de senaste åren kommer från svenskiranier som skapat angelägen litteratur med tema tillhörighet: Golnaz Hashemzadeh Bonde och Athena Farrokhzad, till exempel.
Navid Modiris berättelse står stark den också. Den är gripande, personlig och självklart fullkomligt rimlig i sin milda strid för mänsklighet och empati för alla som flyr.
Jag har några invändningar. Navid Modiri tar så många omtag med tilltalet ”Hej syster” att hälften hade räckt. Bokens alla korthuggna meningar kan bli lite tröttande; egentligen passar texten bättre att läsa i bitar än att sträckläsa som en roman. Vissa liknelser känns långt ifrån klockrena. Svarta hårstrån som sotiga koraller? Nej, nej.
Fast det är petitesser. Jag har inte lust att vara snål nu. Faktiskt känner jag mig varm i hjärtat av Hej syster. Välkommen till författaryrket brorsan. All respekt.
Fotnot: Eftersom Navid Modiri är skribent i GP recenseras hans bok av Lena Kvist, kulturchef på Borås tidning.
