Det finns ett snackforum på Bob Hanssons hemsida (www.bobhansson.nu) som är proppfullt av killar och tjejer från Örebro och Halmstad och Umeå och andra gudsförgätna hålor där Bob Hansson någon gång har varit och läst poesi. Och räddat livet på skolhatande och olyckliga tonåringar. Man kan säga vad man vill om Bob Hanssons beatromantiska scenpoesi, på pappret är den kanske inte den mest oundgängliga som skrivits, men när han framför den har han ett tryck som är starkare än det mesta. Estradörer som Lina Ekdahl, Mattias Alkberg eller Daniel Boyacioglu ligger i lä. Jag tror bara att det är Björn Ranelid som kan mäta sig med Bob Hansson i rollen som litterär frälsare och pingstpastor.
Nu har Hansson skrivit ihop en ny mosebok med den passande titeln Halleluja liksom, och anledningen till att jag surfade runt på hans hemsida var att boken utlovades en fortsättning på nätet. Av någon anledning var länkarna döda, kanske funkar de inte före recensionsdagen, men det är talande att en författare som Bob Hansson gärna låter poesin överskrida boken.
Tittar man på hans tidigare produktioner ser man också hur de hela tiden krokar i varandra. Debuten Heja världen! (1998) slutar med dikten Knyst där man kan läsa raden "Och vi kallade livet fantastiskt!". Ett citat som i sin tur inleder nästföljande diktsamling Lugna puckarnas mosebok (2002). Den boken slutar med orden "Kom över på den här sidan", vilket också är titeln på den antologi med Hanssons favoritpoeter som kom ut på Brombergs förlag 2000. Bob Hanssons egen samlingsvolym Här ligger jag och duger (W & W, 2001) har samma titel som en av diktsviterna i Lugna puckarnas mosebok och så där kan man hålla på nästan hur länge som helst. De Göteborgsdikter som avslutade poetikboken Bräcklighetens poetik (2003) återfinns i den här diktsamlingen som spår i långdikten "Göteborg, Genua, Vardagsrum" ...
Jag tror att Hanssons dikter gärna vill dra in världen i vardagsrummet och vardagsrummet i världen och att det ska vara öppet och levande och lugna puckar halleluja, liksom. Jag tror att dikterna vill att det ska kännas i magen och att man ska bli glad och kanske lite förbannad och tänka: "Sverige måla läppstift på pungen / måla flaggan över bröstet sväng / med vad du har du har ju / så fina saker Sverige! / Sätt dig i karusellen champagnehångla i buskarna Sverige / äntligengör nu lite trevlighumör i den här härlighålan / öppna gylfen Sverige vi har bara låtsats att vi är lite / steltrista vi är kullagesnurr Sverige vi är ju dynamit / å forsfloder och det är ingen hejd på hur många / gånger vi kan gladskåla i rad om vi bara vill", som det står i dikten "Flaggdag (kom hit å kramas)". Och ibland, under läsningen av Halleluja liksom, tänker jag att här finns ändå ett humör och en energi och ett gapskratt som är så skönt att falla in i och låta sig värmas av. Men så lyser mekaniken igenom; tröttheten, cynismerna, det lite gubbiga och sexistiska arvet från en rockpoesi som ändå är ett halvt sekel gammal. Det knullas och längtas och "Hon är ett stort ja med alla sina hål och öppningar". Och när texten säger: "Nu börjar det. Predikaren i mitt bröst har druckit kaffe och gassat upp sig. Orkar jag denna röst om wow och hejsan. [---] Kommer jag någonsin att hitta en anledning till att distansera mig från det här extraerbjudandet som kallas hej?" så tänker jag att jag hoppas det. Jag hoppas att Bob Hansson hittar ett röstläge där han inte behöver bjuda ut sina tankar till extrapris. Lite mer hjärta och lite mindre halleluja. Liksom.
