I den brittiske journalisten Ben Judahs febrigt intensiva reportagebok This is London rämnar megastaden och immigranter och migranter slåss om smulor och misstror varandra i ett socialt sönderfall som är en mångkulturell mardröm.
Fyrtio procent av dagens Londonbor är födda i något annat land och 600 000 bor där utan tillstånd. Judah söker sig ut på gatan, till gettona, ner i gångtunnlarna: han är ung och hyser ingen nostalgi över en svunnen tid, men det han ser och hör är elände, en växande misär med skitjobb, heroin, knivar, tiggarläger och bortlovade tolvårsflickor. De som vittnar om den snabba förändringen är invandrade poliser och lärare med uppgivna veck i ansiktet.
Så här ser det ut i våra stora städer nu – this is London – och här ges röst – många röster! – åt ett kaos utan särskilt mycket hopp. Judah tränger sig på, spelar in berättelserna från underjorden och trycker upp dem i ansiktet på oss, läsarna, beslutsfattarna, på alla som kanske ännu inte förstått hur vår vardag kommer att påverkas.
Staden där jag själv bor är också annorlunda. Häromdagen rånade en tiggare en god vän till mig inne på ett kafé. I city kretsar pojkgäng, filtar och bylten samlas på trottoarerna. Oavsett vem man träffar är samtalet efter någon minut inne på konflikter och handfallen politik; ett nytt samhälle har plötsligt uppstått inuti det gamla, i dess skymningsland och samtidigt i dess mitt.
Ben Judahs bok är överlastad med detaljer, men vibrerar i varje möte och kräver att bli läst. Detta är vår värld 2016.
Det går att gripa efter jämförelser med äldre och klassiska skildringar av hur den andra halvan lever, fast förhållandena är nu annorlunda. Den globala trasighet som kommit över gränserna från brutala, dysfunktionella sammanhang håller på att i grunden förvandla den ordning som vi trodde att vi hade uppnått.
