Athena Farrokhzad är en av våra mest kontroversiella litteraturkritiker. Jag tänker särskilt på en recension av Virginia Woolfs Vägen ut, som antog formen av ett brev till författaren. Hennes kollektivistiska och många gånger aktivistiska dikter har länge varit en stor inspirationskälla, så det är med stor glädje jag kastar mig över hennes nyutkomna diktsamling Vitsvit, mästerligt formgiven av Pascal Prosek, som ramar in meningarna i svarta etikettliknande remsor.
Första meningen lyder: ”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition”. Sen börjar ömsom ödesmättade, ömsom djupt humoristiska oneliners rulla fram som i en installation av konstnären Jenny Holzer. Men om konstnärens kamp mot kapitalismen kulminerade i stora fasadprojektioner med fraser som: ”Protect me from what I want”, så tycks Farrokhzads kamp snarare rikta sig mot segrarens språk, västerlandets kunskapstorn, som bryts ned och filtreras genom den immigrerade moderns, faderns och syskonens prismor.
Texterna kantas av den inledande satsen: ”Min mor sade” som upprepas som ett mantra. Modern försöker anpassa sig till det nya landets plastgranar och tomtar samtidigt som hon påminner om att dotterns namn faktiskt kommer från civilisationens ursprung.
Hur vaknar man ur civilisationens vagga? Genom insikten att förtrycket fördöms på förtryckarens språk.
Och hur kan man göra motstånd mot dem som accepterat förtrycket utan att upprepa förtrycket mot dem? Genom att bejaka faderns dröm – bildandet av en ”genealogi revolutionärer”.
Men vägen är inte utstakad än. Vi förblir inlåsta i ett familjeporträtt där individerna matar varandra med ord, kvar i en ”lögn som förpliktigar”, sippande på nattens gryningsmjölk, det vitsvita våldet, i väntan på ett rum bortom språket – döden.
I slutet sker en vändning, som skänker texten en sann politisk dimension. När jag har slagit igen boken så tänker jag, tänk om dessa rader kunde rulla ut i det offentliga rummet, på husfasaderna och murarna. Det är dags för diktrummet att erövra det offentliga rummet!
