Alice Kassius Eggers debuterade 2012 med Det är bara regn, en debut som uppmärksammades bland annat för sina tidstypiska nittiotalsbilder och populärkulturella referenser. Mellan debuten och den nya boken Borderline har hon gett ut Flickan med silverskorna och en bok om hundsport.
Och både djur och flickor återkommer i Borderline. Madonna sätter tonen med ett citat på försättsbladet: feels like I’m going to lose my mind.
Fickorna ställer sig i förgrunden, särskilt en, och djuren figurerar i bakgrunden, liksom eldarna, sommarlekarna. Men vilka eldar? Och vad för slags lekar? Vad för slags galenskap? Borderline är ju en diagnos, emotionellt instabilt personlighetssyndrom och visst är det en passande titel till denna diktsamling som inte är någon lätt bok att recensera. Kanske för att det helt enkelt är en svår bok att läsa, begripa. Språket är förvisso avskalat och enkelt, på ett lekfullt sätt kommenterar det också sig självt i långa stycken: "En liknelse är inte en metafor och en metafor är bara en metafor för sanningen/Att springa i en cirkel, är det en metafor/Att springa är det inte/Men en cirkel/En cirkel är exakt/Inte om den har kanter/Inte om den inte är en cirkel".
På samma sätt som dikten för ett cirkelresonemang om både metaforer och cirklar fortsätter dikterna att bråka med de enklaste begreppen, som ja och nej. Och det kanske tydligaste temat i Borderline är just ambivalensen, att inte kunna svara eftersom ingenting framstår som säkert. Eller så är diktjaget inte säker nog på sin utsaga för att leverera den.
Man skulle kunna säga att dikterna velar, att historien är vag, att den är svår att komma nära och därför svår att på allvar drabbas av. Men man skulle också kunna läsa det otillgängliga som ett sätt att helt upp på ytan tematisera det svåra i att tala om smärta. Ja, jag känner mig utestängd som läsare, samtidigt begriper jag genom den språkliga spänningen att författaren vill att jag anstränger mig. Borderline skildrar en flicka på någon slags institution (tror jag), där också andra flickor bor. Delar av boken framstår som samtal i ett terapirum. Det gåtfulla samtalet mellan flicka och samtalspartner ställer krav på de båda. Borderline överför nu de kraven till relationen mellan boken och mig som läsare. Ja, jag tycker också att det är dags att flickor får ställa de kraven på oss. De är drabbade och utsatta av världen, och utsattheten kan tvinga deras språk att bli såväl halverat som kvävt. Vem ska de avkräva ögon och öron av, om inte den värld som beskurit deras egna sinnen?
Det ingår dessutom så att säga i traumat att det är ordlöst, ett avbrott i tid och rum. Efteråt måste den drabbade– eller dikten – röra sig runt brottet. Ändå önskar jag att de återvändande kodorden inte bara kom som koder för något, utan också öppnade sig. Det finns visst en ansats i bokens slut att förklara, men den är mindre lyckad eftersom det bara är fler ord, men fortfarande samma låsning. Resultatet blir att jag går i opposition. Ändå behövs den, eftersom den uppenbarar resten av bokens kompromisslöshet och ökar respekten för den. Borderline vägrar på sätt och vis, så som bara flickor och hästar kan vägra.
