Sydsvenskans Anders Mildner skrev nyligen om sorgkänslan i att se Jan Guillou i Ipred-debatten förvandlas till troll - en förolämpande internet-term som den gamla journalisthjälten själv lyckligtvis inte har it-kompetens nog att begripa.
Men det finns också något kittlande kul, och faktiskt tidstypiskt, i Guillous Aftonbladet-krönikor och chat-deltagande om fildelning den senaste månaden. Det har med kombinationen av okunnighet och absurditetsnivå att göra. Ungefär som om Blondinbella skulle börja messa in krönikor om Mellanöstern till Stureplan.se.
Parallellen är inte gripen ur luften. Den ytliga 2008-årgången av Château Guillou är i praktiken bara ännu en skvätt lättdrucket mediabimboblask som snabbserveras i den fornstora kvällsdrakens färgskrällande webbmix av dokusåpasensationalism, våldsbrottsporr, rewritade amerikanska paparazzinotiser, pseudovetenskapligt hälsogeschäft och youtubiga videosnuttar av blottade kändisbröst, lallande läsarbebisar och galna hockeyslagsmål.
Jag menar, en alfahannespännig helfigursbylinad krönika om internetteknologi, författad av en skrivmasinsknattrande sjuttiotalstomte som inte ens klarar av att öppna sin egen mejl! En klockren knasighet i Aftonbladets crazykoncept.
Och mycket har jag sett på Aftonbladet.se i mina dagar, såväl strandade rymdmonster som argentinska djungeltroll, men aldrig har väl Sveriges största dagstidning känts så National Enquirer som när Guillou-krönikan "Ett ilsket fåtal vill legalisera nätstölderna" kördes ut den 23 november. En text så renons på sanning och substans att redigeraren inte kunde sätta en sammanfattande rubrik med mindre än att samtidigt sätta svenskt rekord i sakfel. Tre stycken på sex ord!
"Ett ilsket fåtal?" Bara Facebookgruppen mot Ipred har fler medlemmar än Moderaterna. "Legalisera?" Nej, motståndet gäller rättsosäkerheten och införandet av "punitive damages", ett typiskt amerikanskt skadeståndsstraff som går emot all svensk rättspraxis. "Nätstölderna"? Nej, det är en juridisk omöjlighet att beteckna intrång i upphovsrätten som "stöld".
Guillou lägger sedan ut texten om något han stoltserar med att inte ha läst in sig på. Och han riktar inte krönikan till läsekretsen utan till meningsmotståndare han inte vet vilka de är eller vad de säger. Han har alltså inte ens avsikten att argumentera, utan vill bara smäda med sin patenterade, maktfullkomliga härskarteknik.
Men det läsarna ser är ingen kaxig vinnartyp utan clownen på Sveriges skrikigaste journalistiska nöjesfält, som sitter på plankan ovanför en vattenbalja och skriker inövade oförskämdheter han knappt vet vad de betyder, för att folk ska kasta bollar mot honom.
Tre bollar för en tia? Nej, då tackar vi för webb-gratisläsningen och funderar över hur Aftonbladets redaktörer kan låta ett sådant journalistiskt karaktärssjälvmord gå i tryck. Är det bara för att det är, som man säger om självförnedring i dokusåpavärlden, "bra tv"? Misstanken blir inte mindre av att tidningen samtidigt inleder en påpasslig intervju med Guillous sambo, Ann-Marie Skarp, med guldcitatet: "Nu vill Jan lära sig mejlen. När folk vill mejla nåt till honom måste de skicka till mig och så tar jag med mig utskrifter till Jan. Och så vill han lära sig att söka på google."
Ingen läsare av Ipred-krönikan kunde ju därefter undgå att tänka på lille Jan som småpratar därhemma om att han skulle vilja lära sig googla.
Så, visst, att publicera en sådan krönika är "bra tv". Och inte inte blir det sämre av att vi minns när Guillou själv gjorde "bra tv" på riktigt.
När han fixade resning åt feldömda i SVT:s Rekordmagazinet.
Eller när han slog igenom med IB-affären: avslöjade hur staten sysslade med illegal övervakning av sina egna medborgare. Då var han juridiskt påläst och drevs av ett integritetsrättsligt patos - i dag bryr han sig inte om research och argumenterar för en repressiv spionlag styrd efter en Hollywood-uppfunnen Corporate Law-modell. Han har kraschat rakt in i en spegelvändning av IB-affären.
Jag har själv varit med om något likande. Lyckligtvis gjorde jag min Aftonbladet-krasch i så unga år att den kunde sättas upp på lärlingskontot.
Jag hade lockats att skriva om en separation som gjorde mig till 24-årig ensamstående pappa. En patetiskt självupptagen pompositet som helt glömde bort mamman, och som fick mig att, trots mitt gigantiska mått av bristande självinsikt, må illa av nervositet innan den skulle i tryck i söndagsbilagan. Av en slump hade jag nämligen gjort den förfärade upptäckten att Amelia Adamo låtit dra upp min lilla bylinebild till tre meter helfigur för en tunnelbanekampanj, komplett med mitt namn och ett krigsrubrikcitat om en tom barnsäng.
Aftonbladet var tidiga med - och länge ensamma om - att fläka ut anställdas personliga pinsamheter, från Åsa Mattsson till Tom Hjelte. I dag offrar sig journalistbimbos och länkkåta bloggare desto mer medvetet. Det är då det blir så sorgligt komiskt när även Guillou dras med - och sitter där på plankan med ett hånflin på läpparna, utan att fatta det som numera varenda dokusåpasopa fattar.
Att han blir utnyttjad och utskrattad.
