Pudrade peruker, symfonier, galningar fastkedjade i väggen, ett hjärta svart av sorgvirus. ”Amadeus” är en av mina favoritfilmer men det var inte självklart att det skulle bli så.
Mina föräldrar hade ”Amadeus” på VHS när jag var barn. Omslaget skrämde livet ur mig, den mörka gestalten i mask, jag brukade kuta runt och gömma filmen på olika ställen i huset för att slippa se det, hålla gestalten borta. Men rädd man vinner ingen stad, det blev kovändning – när jag till slut såg den blev jag besatt.
I år är det 40 år sen Miloš Formans visuellt svindlade mästerverk hade premiär. Såpoperan om rivaliteten mellan underbarnet Mozart och hovkompositören Salieri som går under av avund. Ovanför ilskan svävar Salieris djupa förtvivlan: genom Mozarts existens har hans egen tillvaro och stora uppoffringar blivit meningslösa. Han var nästan ett geni, men nära skjuter ingen hare. Han bestämmer sig för att krossa Mozart.
Filmen, efter Peter Shaffers pjäs, blev belönad med åtta Oscars. Historievetenskapen är överens om att sanningshalten i ploten är låg men skit samma. Omtvistat är även filmens tema. Förgörande avund är en vanlig tolkning. Jubileumsåret till ära vädrar BBC en annan teori om kostymdramat: den handlar om kalla kriget.
När den vulgära ungtuppen Mozart dyker upp med sin övermänskliga talang känner han sig förrådd och hånad av Gud
”Amadeus” spelades in i Prag, bakom järnridån, lite under galgen, med säkerhetspolis utströsslad bland statisterna. Och visst kan man ana Sovjetkritiska vindar: Mozart blir krossad av statsapparaten, Cynthia Nixons spionerande tjänsteflicka är KGB, Salieris brännande av korset – kriget mot Gud.
The New Yorker har snarare jämfört den med ett passionsspel med Salieri som Judas. Sanningen är att klassikern är en flerhövdad best. För de flesta handlar den nog om ett inre hot: medelmåttans smärta, smärtans fula tryne.
När Salieri biktar sig för en präst, efter sitt självmordsförsök i filmens upptakt, kallar han sig själv för “de mediokras skyddshelgon”. Det är nämligen så att han har förhandlat med Gud om sin ställning och talang. Offrat hela sitt liv och sin sexualitet för att nå ända fram till kejsarens hov. När den vulgära ungtuppen Mozart dyker upp med sin övermänskliga talang känner han sig förrådd och hånad av Gud. Sen rusar alla mot avgrunden, Mozart mot en omärkt massgrav.
SvD publicerade under 2023 en hel artikelserie om medelmåttighetens stigma och varför den är så skrämmande
Om det var en skräckis om att vara näst bäst redan 1984 är den ett helvete av medeltida mått, typ Hövagntriptyken, för moderna tittare, nu när medelmåtta är det smutsigaste av ord. Det finns ett engelskt uttryck för det, Fobo – Fear Of Being Ordinary. SvD publicerade under 2023 en hel artikelserie om medelmåttighetens stigma och varför den är så skrämmande.
Individualismens fägring, tycks vara svaret. När intresset för jaget är drivhjulet i tillvaron blir det förstås svårare att acceptera att man är som de flesta andra, halvbra.
Filmen är allt annat än historiskt klanderfri men visar sanningen om hur långt vi är villiga att gå för att bevara vår självbild som vi vill ha det.
Nej, det var nog inte Salieri som förgjorde Mozart. Men Mozart ligger fortfarande under någon motorväg.
Ps. För övrigt: Salieri spelas mästerligt av Murray F Abraham. Rollen som Mozart kunde ha gått till David Bowie, Mick Jagger eller Mark Hamill men det blev istället Tom Hulce, en relativt okänd skådis som baserade sin tolkning av Mozart på John McEnroes raseriutbrott.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:150 år av att vara kall och nykter är värre än döden
LÄS MER:Är karismans dagar äntligen över?
LÄS MER:Problemet med Sverige är att nästan ingen luktar parfym
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
