Ibland behövs det liksom ingen Zizek för att se kapitalets kameleontiska natur. Lord Business är det föga subtila namnet på den onda mästerskurken i Legofilmen. Han går mestadels klädd i kostym och har ett iskallt varggrin på sitt gula legoansikte, och när han är extra ond växer det ut ett slags djävulshorn på honom.
Skildringen av den konformistiska underhållningsdiktatur han styr med järnhand är häpnadsväckande intelligent. I Lord Business samhälle behövs inga stöveltramp på gatorna för att hålla medborgarna i schack och förmå dem att lyda Instruktionerna. Istället är de från morgon till kväll nedsänkta i ett sensoriskt bad av propaganda, tacos och underhållning som håller tanken i schack: från radion skvalar oupphörligen Lord Business superhitlåt Allting e så underbart! och på teve sänds ständigt nya avsnitt av programmet Älskling, var e mina brallor? vars enkla idé är att visa killar med rumpan bar till ljudet av dånande studioskratt. Inte så olikt Berlusconis Italien.
Men Lord Business nöjer sig inte bara med att tjäna pengar. Han vill också stoppa den oreda som uppstår när medborgarna själva bygger saker utanför Instruktionerna, och han hatar när Legovärldarna blandas, så att piratlegogubbar hamnar i ett rymdskepp, eller riddargubbar i en brandbil. Hans hemliga plan är att med hjälp av superlim en gång för alla frysa fast samtliga legobitar på den rätta platsen. Resten av historien kan envar tänka ut: det uppstår en motståndsrörelse bestående av Mästerbyggare som hyllar emancipation, blandkulturer och Gör-det-själv, och ni kan själva räkna ut vem som vinner denna kamp mellan ont och gott.
Legofilmen är ett skriande uppenbart exempel på hur kapitalismen friktionsfritt, fullkomligt ogenerat och till synes utan att ägna det en tanke, kan införliva kritik, assimilera den och av den skita ur sig en ny säljbar produkt. Att det egna beteendet i varje detalj står för motsatsen till det kritiska budskap som sänds ut är tydligen helt oproblematiskt. Företaget Lego har det senaste decenniet satsat på en långt driven diversifiering av sina produkter (exempelvis Lego-för-tjejer) och kalkylerad spekulation, samt cynisk odling av barns varumärkesfetischism genom massiv reklam och spel på nätet. Legoprodukterna kommer ut i nya utgåvor, vissa figurer finns bara i större dyrare förpackningar och blir därmed mer åtråvärda, förra säsongens produkter har låg status bland ungarna.
Beteendet liknar betänkligt Lord Business eget. När företaget Lego inte bara har ett partnerskap med Shell (där Shelloggan exponeras direkt på leksakerna i syfte att skapa igenkänning och goodwill) utan också förmår Youtube att blockera en protestfilm mot samarbetet och mot Shells planerade arktiska oljeborrning går det knappast att urskilja några skillnader mellan Legos superskurk och Lego självt.
