Länge levde jag i tron att jag hade sett Lasse Berghagen uppträda på Allmogetinget i Fjärås 1974. Och att det var jättebra.
Särskilt mindes jag “Jennie Jennie” som också blev den första singeln jag köpte. Kanske tio år senare, någon gång på högstadiet, förstod jag att det inte var Lasse Berghagen som vi hade sett på scen där i Fjärås. Det var Ted Gärdestad. ”Jennie Jennie” var inte ens släppt den sommaren utan skulle vinna Melodifestivalen först året därpå.
Av denna rätt poänglösa historia kan man ändå ta med sig två saker – dels att minnet ofta bär på en positiv grundton men kan vara lite bedrägligt, dels att Lasse Berghagen utan problem kunde jämföras med en gigant som Ted Gärdestad. I alla fall i min värld. Men också, tror jag, i många andras.
För Lasse Berghagen var inte bara folkkär, det kan vilken flane som helst bli, han var genuint omtyckt, ja älskad rent av.
Jag vet inte hur många gånger jag hört olika människor sjunga om den där nosen som var av garn eller om den gamle mannen som tog av sig sin kavaj och sparka av sig båda skorna, men jag tröttnar aldrig. Det finns en energi och livfullhet i Lasse Berghagens musik och en genuin värme i hans texter. Inte så konstigt, Lasse Berghagen var ju en driven och skicklig låtskrivare. Samtidigt var han så mycket mer än bara “Teddybjörnen Fredriksson” och “En kväll i juni”.
Den hade inte varit möjlig utan Lasse Berghagens goda humör, unga själ och närmast visionära förmåga att förankra allsången hos snart sagt varenda käft i landet.
Han var en frejdig revyaktör, komisk tango-charmör och dessutom god vän med Cornelis Vreeswijk, som vid ett tillfälle skänkte Lasse Berghagen en gitarr när han var inneboende på Cornelis husbåt, vilket Lasse Berghagen själv berättade om i Lasse Kronérs sommarprogram i SVT.
Inte minst var Lasse Berghagen mannen i den klarblå kavajen, tv-geniet som lyckades väcka liv i “Allsång på Skansen”. För efter två decenniers tröstlös ökenvandring bakom Bosse Larsson och ett folkdanslag från Närke, spratt det plötsligt till i programmet. Folk vaknade som ur en dvala, satte sig upp i tv-soffan och tittarskaran sköt i höjden, från ett par hundra tusen till ett par miljoner.
Visst hade det mycket med SVT:s producenter och en medveten föryngring att göra, men den hade inte varit möjlig utan Lasse Berghagens goda humör, unga själ och närmast visionära förmåga att förankra allsången hos snart sagt varenda käft i landet. Det är jag helt övertygad om.
Så när jag tänker på Lasse Berghagen är det så jag vill minnas honom – som ett vänligt och varmt yrväder på Sollidenscenen med den lite för stora kavajen flaxande runt magen, skrattet hängande i luften och med båda skorna avsparkade.
För på den scenen har jag åtminstone sett honom uppträda. Det är jag rätt säker på.
LÄS MER:Lasse Berghagens liv i bilder
LÄS MER:Lasse Berghagen är död
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
