Jag frågade en gång Håkan Hellström vad han lärt sig av Sven-Bertil Taube. Svaret blev ett leende och ”han visade mig hur man knyter en perfekt kravatt”.
Hela sanningen är förstås så självklar att den inte ens behövde uttalas. Håkan Hellström och hans musik hade varit något helt annat, och avsevärt fattigare, utan Sven-Bertil Taube och utan pappa Everts visor. Det handfasta stilrådet var bara ett exempel på gentlemannen Sven-Bertils omsorg kring detaljerna i såväl musiken som i modet och i omtanken om människan eller kollegan som råkade befinna sig i närheten. Berättelserna om just den egenskapen, det sättet att vara, fyller spalter och sociala medier nu när Sven-Bertil Taube lämnat oss.
Vänskapen mellan Bryant och Taube
Det som såg ut som en oväntad vänskap mellan den elegante senioren Sven-Bertil Taube och den svavelosande rookien Miriam Bryant i ”Så mycket bättre” 2015 var i själva verket också helt logisk. Det handlar om förmågan att se varandra – på riktigt. Och nog fanns det också en gemensam nämnare i två personligheter där det yviga går hand i hand med ett betydande allvar inför livet.
Miriam Bryant tolkade ”Ett sista glas”, från Taubes fantastiska ”Hommage” (2014) med text av Lars Forssell och den är alltjämt en del av finalen på alla hennes spelningar. Hon höll dessutom kontakten med Sven-Bertil, hälsade på honom på Alderville road i Fulham, London.
Håkan Hellström sjöng Taube tillsammans med Sven-Bertil i Konserthuset i Göteborg redan vintern 2007 och spelade samma år in fina duetten ”Vackert så”. Senare bjöd Hellström in Sven-Bertil till Ullevi när han ville hylla sina förebilder.
Själv har jag haft Sven-Bertil Taubes röst i mitt liv ändå sedan jag först lyckades kravla mig upp på en stol och släppa ned nålen på vinylen för att om och om igen knädansa till ”Fritiof Anderssons paradmarsch”. Sven-Bertil Taube sjöng den bullriga skrönan med frejdigt schwung och den hade och har egentligen allt som jag sedan föll för hos andra artister, i andra låtar.
Jag vet inte hur Håkan Hellström hittade Taube men som jag har förstått det lockades Håkan till Evert Taubes visor av samma anledningar som jag.
Det nordiska vemodet – visan
Romantiken är central. Äventyret. Alla dessa historier om sjömän, cowboys och poeter. Visor som är en fest för livet och sånger fulla av lust men också saltade med smärta och svårmod. Det blåögda och det skarpögda. Närvaron av naturen och havet, men också städer och fjärran kontinenter. Det där går igen i Håkan Hellströms egna sånger. Livslusten, romantiken, rövarhistorierna och givetvis också avgrunderna som kan öppna sig runt oss. Men också melodierna och känslan för vad en berättande, poetisk text kan vara och göra.
I det finns också svaret på varför visan är minst lika viktig som brittisk pop och amerikansk rock för så gott som alla svenska artister och låtskrivare från Björn och Benny via Ulf Lundell och vidare till Veronica Maggio och Laleh. Melodin och texten och det som i bland kallas det nordiska vemodet – men som egentligen är visan.
Sven-Bertil Taube var, förutom så väldigt mycket annat, en brygga och en budbärare som höll ihop den svenska musiken och det svenska visarvet genom generationer av pop- och rockartister och vidare till oss som lyssnare.
Nu är det upp till andra att plocka upp den flaggan.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
