Stefan Sporsén har alltid haft sin plats på scenen, till höger om Håkan Hellström. Som så mycket annat när allt tog full fart för Hellström hösten 2000 var det till synes tillfälligheter och spontana beslut som gjorde att Sporsén satte sig i den där turnébussen. Och blev kvar.
Egentligen är han ju jazzmusiker. Hans piano och trumpet skulle komma att bidra med sväng, själ, skönhet och färg till ett vinglande indieband som så småningom växte till ett kollektiv som klarade att fylla Ullevi med samma självklarhet som de allra, allra största.
Ur ett gruppdynamiskt perspektiv är ett rockband en märklig konstruktion som egentligen inte går att hitta någon annan stans.
Stefan Sporsén gav stadga, lite äldre än de andra och därmed något av en bandpappa, men också länge en slags kapellmästare. Dessutom alltid elegant. Mannen med kostymen, klädd för ett viktigt uppdrag och mån om att hålla stilen trots att han var en del av ett slags cirkussällskap. Sådant sätter en prägel som inte låter sig suddas ut.
Det krävs två nya musiker för att fylla Sporséns ljudliga tomrum, men de kommer förstås inte kunna ta hans plats. Det finns för mycket historia.
Ur ett gruppdynamiskt perspektiv är ett rockband en märklig konstruktion som egentligen inte går att hitta någon annan stans. Oftast börjar man spela tillsammans som ung och kan lägga all sin tid på bandet. Och på att drömma om vart det ska ta en.
Om det sedan verkligen, kanske blir stort på riktigt, och dessutom uthålligt över tid är det förmodligen en av de längsta och viktigaste relationer du har i ditt liv. Du jobbar, reser, lever och kanske till och med dör tillsammans.
Musikhistorien är full av historier om konflikter och uppslitande bråk. Som det kan bli i alla relationer. Men det finns kanske egentligen ännu fler berättelser om vänskap så stark att den överbryggar alla olikheter, alla egon, alla succéer och alla motgångar.
Det kan till och med vara så att skillnaderna, självupptagenheten är en grundförutsättning. Att det elektriska uppstår i skavet. Som med bröderna Gallagher i Oasis och Jagger och Richards i Stones.
Sedan finns ju förstås döden. Den definitiva separationen. Men även då finns musiken och avtrycken kvar.
Människor dras till varandra för att man letar efter någon att spela med. Slump och tillfälligheter ska inte underskattas. Det kanske saknades en basist eller en trumpetare och sedan har man ett liv att rida ut tillsammans.
Separationer går att undvika, som när Metallica gick i gemensam terapi. Men även återföreningar är möjliga. Inte bara på ekonomiska premisser utan även känslomässigt. Det kräver arbete och prestigelöshet. Som när Sahara Hotnights trevade sig tillbaka till varandra.
För dem var det en förutsättning att alla ville vara med. Annars hade det inte blivit av. En kvartett behöver sina fyra pelare. Därför blir det också konstigt när U2 ska spela i Las Vegas med en snubbe från Nederländerna på trummor istället för sjukskrivne Larry Mullen. Är det verkligen U2 då? Jag tycker nog inte det.
Sedan finns ju förstås döden. Den definitiva separationen. Men även då finns musiken och avtrycken kvar. Taylor Hawkins kommer alltid vara en del av Foo Fighters, Andrew Fletchers skugga vilar bokstavligt talat över Depeche Modes senaste album.
Little Steven: ”Man kan inte skilja sig från ett band, det är inte som ett äktenskap, förstår du.”
Rolling Stones inleder alla sina konserter med att hylla Charlie Watts och i Springsteens E Street band är det Clarence Clemons brorson Jake som numera har hand om saxofonen. I sin show på Broadway förklarade Springsteen att ”förlora Clarence var som att förlora regnet”. Tillvaron skulle aldrig bli densamma. Men det fanns en väg framåt. Som det nästan alltid gör.
När The Soundtrack of Our Lives nyss hade splittrats intervjuade jag Little Steven, gitarristen som lämnade och senare återvände till E Street. Och som dessutom är ett fan av Soundtrack.
Steven höjde på ena ögonbrynet, log sitt bästa Silvio-leende och konstaterade: ”Man kan inte skilja sig från ett band, det är inte som ett äktenskap, förstår du.”
I sommar spelar såväl han, som Soundtrack, återigen i Göteborg.
LÄS MER:Christina Hellström älskade att sjunga på Ullevi med Håkan
LÄS MER:Stefan Sporsén lämnar Håkan Hellströms band efter 23 år
LÄS MER:Därför ska du inte välja Håkan Hellström i ”Idol”
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
