Det bleka smörgåspappret, det klibbiga innehållet. Stora fyrkantiga kolor som tvingas in i mentalpatienternas munnar.
Vi befinner oss på Vipeholm utanför Lund. Sveriges största anstalt för ”obildbara sinnesslöa”. Här pågår ett fullskaligt experiment på människor i syfte att framkalla karies. De intagna på Vipeholm matas under från 1947 till 1949 med kopiösa mängder kola och godis. Många av de 660 försökspersonerna får sina tänder förstörda samt påtagligt försämrad hälsa.
Svenskarna har vid den här tiden urusel tandhälsa över lag. Misstanken finns att sockerintag framkallar karies – men det saknas vetenskapliga bevis. Medicinalstyrelsen beställer därför 1945 en undersökning, vilket blir upptakten till de horribla experimenten på Vipehom.
De intagna är i många fall inskrivna där på diffusa grunder. I dag anses ingen människa ”obildbar” eller ”sinnesslö”. Det var emellertid bedömningskriterier som praktiserades på Vipeholm, och som hade utformats av chefen Hugo Fröderberg.
Hur upprörande och oförsvarbar hans människosyn var framgår i Randi Mossige-Norheim mästerliga radiodokumentär om Vipeholm från 2020. Har du missat den, så ligger den på SR play.
Två som lyssnade noga på de fem avsnitten – det är svårt att sluta lyssna när du väl börjat – var regissören John Tornblad och manusförfattaren Johan Fågelström.
Inspirerade av dokumentären bestämde de sig för att göra en film, om mentalpatienternas utsatthet. Särskilt fastnade de för avsnitt två, där just kariesexperimentet tas upp.
Resultatet har blivit nu bioaktuella filmen ”Sockerexperimentet” – som kastar kritiskt ljus över experimentet. I centrum står en av de intagna: Johanna. Hon porträtteras övertygande, och med stark inlevelse, av Amanda Malmberg, själv med downs syndrom.
Det är rent befriande att se en skådespelare med downs som slipper stereotypen ”gulligt levnadsglad mongoloid”. I stället bjuds hon nu – tack vare filmrollen – in för att prata funkis-fobi i Sveriges radio. Där påtalar hon att attityden visserligen nu är bättre för funktionsvarierade än den var för de intagna på Vipeholmsanstalten. Ändå tycker sig många även i dag ha rätt att se ner på människor med funktionsvariationer. Det skulle Amanda Malmberg, som även skrivit en bok och som siktar på att bli riksdagspolitiker, vilja ändra på.
I filmen spelar hon mot sin pojkvän i verkliga livet: Isak Bruno, som gör rollen som Vilgot – en intagen som råkar väldigt illa ut. Experimentet på Vipeholm ger honom njursvikt. Snart är han bara skinn och ben.
Allmänna arvsfonden har bekostat dramat, inom projektet ”filmrampen”. Ett mål där har varit att lyfta fram funktionsvarierades historia på film. De vill också skapa nya kontaktytor mellan människor, oavsett funktionsförmåga. Intäkterna från filmen går oavkortat till en fond för att stödja nya filmprojekt av, med och för personer med funktionsvariation.
Det låter som en synnerligen god idé.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Spretig nordisk filmpristävling där friheten står högt i kurs
LÄS MER:Ni kan fängsla regissörerna – men inte stoppa filmen
Missa inga recensioner från GP Kultur
Nu kan du få alla våra filmrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Filmrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
