Årets Hasselbladspristagare är den nederländska fotografen Rineke Dijkstra. Dijkstra har arbetat med storskaliga porträttserier sedan 1990-talet. Hon söker ofta upp de personer hon porträtterar i en offentlig miljö och fotografierna bär på autenticitetsanspråk, trots att Dijkstra använder den tids- och tålamodsprövande storbildstekniken. Minsta rörelse och processen måste starta om. Och ändå - eller just därför - bär personerna på bilderna en påtaglig närvaro, ibland en skygg självmedvetenhet eller en djupt skeptisk blick som strålar ut från den i övrigt passiviserade, stillastående kroppen.
Dijkstra fotograferar ofta barn och unga vuxna, på stranden eller i parken. En europeisk samtidshistoria utspelar sig där: ravekulturen, Balkankriget och barns och ungas förlorade frimodighet i det offentliga rummet är några historiska processer som inte rangordnas i betydelse, bara konstateras. Jag blir trollbunden av porträttserien av Almerisa, en gång en sexårig flicka, helt ny i Nederländerna efter flykt från forna Jugoslavien, som låter sig fotograferas i vad som endast kan tolkas som barnets väluppfostrade underkastelse. Dijkstra följer henne sedan genom uppväxt och socialisering, men viktigare – genom en utvecklad och dynamisk relation till själva fotograferandet: den objektifiering, de förluster, det motstånd och den njutning som kan finnas där.
Samma uppsättning emotioner flödar i videoverket The Buzzclub, med ungdomar som dansar en och en framför videokameran. Häri ligger något av Rineke Dijkstras geni, den mix av tillgängliggörande och integritet som ungdomarna faktiskt ger henne och utrymmet att utforska ambivalenser som hon erbjuder dem.
