Räknas det som perversion att läsa stora manliga svenska skådespelares självbiografier? I så fall är jag pervers.
Jag har läst dem alla: Jarl Kulle, Börje Ahlstedt, Tommy Berggren, Mikael Persbrandt, Thorsten Flinck. Till och med Ola Rapace. Och tror mig ha lärt mig någonting om ständigt expanderande egon, om svulstig sentimentalitet och den sortens fladdriga dåliga självförtroende som måste döljas och lindas in i minst fyra lager skrävlande överkompensation. Manlighet, kallas det visst.
Av Börje Ahlstedts självbiografi (med den ljuvligt kåserande titeln ”Från min loge på Dramaten”) fick jag veta att hans kvinnliga kollega blir så rart röd om kinderna när hon är ”echaufferad”, om hur män är ”torra” och kvinnor ”blöta”, hur han och Ingmar Bergman kallade sina hustrur för sina ”änglar” och om hur trist det är när kvinnor klipper håret, börjar röka och bete sig som karlar eftersom de då ”lämnar de sin medfödda kapacitet som vårdande människor och då blir världen en sämre plats för oss andra”.
Mikael Persbrandt kallade i sin självbiografi Dramatens stora scen för ”den stora svarta vaginan” och lade ut texten om sina sexuella erövringar. I Tommy Berggrens bok stod sydamerikanska prostituerade och grät när han, detta praktexemplar till karl, lämnade kontinenten. Och i Ola Rapaces ”Romeo”, ja, var ska man börja egentligen? Bland alla fraser om Rimbaud och Thåström, om att leva i ”absolut sanning” och ”absolut gränslöshet”?
Somligt har man tagit del av hundra gånger förr. Inte minst den särskilda sortens klibbighet som vidhäftar namnet INGMAR
Det är, så att säga, inte så konstigt att deras kvinnliga kollegor fick nog för några år sedan. Det märkliga är att det inte hände tidigare.
Samtidigt döljer det sig ofta någonting alldeles unikt under just manliga skådespelares ordsallader.
Det är som om blotta det faktum att dessa män sökt sig till en så föregivet ”omanlig” syssla som skådespeleri och konstnärskap – där man ständigt måste bjuda på sitt känsloliv, göra sig sårbar och utsatt – tar i från tårna när de randar sina minnen. Som kände man ett inre tvång att lämna en försäkran till eftervärlden om att man minsann, trots sitt fjolliga yrke, var en äkta karl, ett stycke av granit i en värld av bomull.
Peter Stormares självbiografi ”Pojken från Arbrå” som just kommit ut sällar sig både till traditionen och inte. Den är ungefär lika falskt blygsam och mångordig som både Tommy Berggrens och Mikael Persbrandts levnadsteckningar. Inleds från Nepal med några rader om att Stormare absolut inte har något viktigt att berätta. För att sedan pågå i 490 sidor till om alla stora män han träffat, om hur alla han jobbat med antingen beundrat eller varit avundsjuka på honom och hur fascinerande det är att just han, den alldeles vanliga lilla pojken från Arbrå, blivit en sådan framgångssaga.
Somligt har man tagit del av hundra gånger förr. Inte minst den särskilda sortens klibbighet som vidhäftar namnet INGMAR, om hur INGMAR tog honom i handen, om INGMARS magiska närvaro i rummet, om hur INGMAR grep in när teaterchefen var dum.
Liksom den uppenbarligen omedvetna tendensen att väga, mäta och värdera alla kvinnor som hamnar i berättarens väg: ”fantastisk kropp, magnifik på alla sätt”, ”smal som en sparris och kortklippt hår”, ”inte särskilt vacker, rätt stor”. Till och med en stackars kvinnonacke utmålas som ”magisk och full av åtrå” inför Peter Stormares blick.
På vägen träffar han huldror, vättar och spöken i de hälsingska skogarna
Det intressanta är att ”Pojken från Arbrå” samtidigt är ovanligt nyandlig, för att inte säga vidskeplig. Peter Stormare manas ständigt på av en inre Röst som möjligen är Gud, och som leder honom till Hollywood. På vägen träffar han huldror, vättar och spöken i de hälsingska skogarna, får uppenbarelser, går till sitt medium Doris, talar med sina egna och den japanska hustruns döda förfäder, und so weiter.
Här finns, kort sagt, en vidöppenhet som sträcker sig bortom det rationella och som av patriarkatet ofta härletts till den kvinnliga sfären, till veckotidningarnas spåkärringar och horoskopspalter. Ett möte mellan två ytterligheter som skapar en lika fascinerande som bisarr effekt, en sorts korsbefruktning av Kulturmannen och Krösa-Maja.
Man spjärnar emot. Men till slut orkar man inte längre. För det är samtidigt ganska avväpnande i all sin excentricitet. Som att lyssna på en småfnoskig whiskeyonkel som klirrar med kristaller och inte kan få nog av sina högst ovetenskapliga studier av hur världen är beskaffad.
Som volym i den outsinliga raden av manliga svenska skådespelares levnadsteckningar sticker den dessutom ut på ytterligare ett sätt. Stormare kan vara den sista kvarvarande teaterstjärnan från Bergmaneran. Det gör att boken bitvis ter sig som ett slags slutdokument över åren innan genikulten raserades och jämställdhetsarbetet nådde de svenska scenerna. Det är en bedrift i sig.
Eller som Peter Stormare själv formulerar det i sin bok: ”Inte illa pinkat, du lilla pilt från Arbrå.”
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Får man fira Pride på Chalmers i fortsättningen?
LÄS MER:I ”Tillsammans 99” återstår bara käbblet och bakfyllan
LÄS MER:Därför vill SD slakta Borås stadsteater
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
