Efter fjolårets avbrutna katastrofsäsong, som slutade i en nedlagd sexualbrottsutredning, är ”Paradise Hotel” tillbaka i ny förpackning. Programmet har både bytt namn (”Paradise”) och regler: Deltagarna behöver inte längre bilda par med det motsatta könet, de behöver inte vara singlar för att söka och hotellrummen har möblerats med två enkelsängar i stället för en dubbelsäng.
Dessutom har de sökande bedömts utifrån sina värderingar i antagningsprocessen, där produktionsbolaget Viaplay Group (tidigare Nent) betonat att de väljer personer med “särskilt positiva värderingar och beteenden”. I en intervju med Aftonbladet uppger programledaren Tone Sekelius att hon ställde krav på att programmets värderingar skulle vara i linje med hennes egna (4/10).
Att det är en ny, betydligt mer woke version av programmet märks tydligt. Inga testosteronstinna helsingborgare syns så långt kameralinsen når. Deltagarna presenteras med kläderna på (!) och försvinnande få ger uttryck för den socialdarwinistiska mentalitet som rådde tidigare. Deras relationer tycks, åtminstone tre avsnitt in, förbli platoniska och den första festen är lika urspårad som PRO:s årsstämma.
Inga testosteronstinna helsingborgare syns så långt kameralinsen når.
Förändringen var nödvändig. Dekadensen, sexismen och machokulturen i det forna ”Paradise Hotel” fick det att kännas som en tidsinställd bomb, svårförenlig med Metoo-höstens öppnade ögon. ”Att det sker sexuella övergrepp och regelrätta våldtäkter i ett realityprogram som är utformat som ett nihilistiskt lek- och busland kanske inte borde överraska någon”, som Jimmy Håkansson skrev i Nöjesguiden (20/5/21). Samtidigt torde det vara underförstått att varken separata sängar eller ”positiva värderingar” eliminerar den risken.
Men programmets nya regler är på gott och ont: Underhållningsvärdet i den nya säsongen är tveklöst lägre. Säga vad man vill om tidigare års triangeldraman efter att en bekräftelsekåt gymkille flirtat med flera tjejer samtidigt, men det står sig i alla fall konkurrenskraftigt i uppmärksamhetsekonomin.
Sluta när man är på topp, lyder det gamla framgångsreceptet. För ”Paradise Hotel” hade det nog varit bättre att sluta på sin absoluta botten. Låta programmet försvinna i ett crescendo av dekadens, smuts och objektifierande kameravinklar, som den sista utposten för underhållning baserat på ungdomars brist på konsekvenstänk.
Läs mer på GP kultur:
LÄS MER:Dokusåpan är här för att stanna – trist men sant
LÄS MER:”Paradise hotel” är tillbaka – här är alla deltagarna
LÄS MER:Reality-tv kan aldrig bli etisk
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
