Apokalypsen är en vanlig dagdröm hos den gruppen jag tillhör: vita män med arbete. Att vi ska behöva utstå en prövning värre än behöva gå upp och kissa två gånger per natt. I filmen som spelas upp i vårt inre slipper vi gå till kontoret och ska nu i stället få användning för vårt bleknade gula bälte i någon kampsport som var populär i två månader på 90-talet. Det vattnas i munnen när vi visualiserar undergångens cuisine: konserver över öppen eld. Något djur vi aldrig testat innan – kanske hare?
Bostadsrättsföreningen kommer att få sin egen krigsherre och det kan lika gärna bli du. De andra männen kan ju försöka ta dina Bullens-konserver när du har byggt klart dina ninjapinnar av två ficklampor och ett hopprep. Vi ska äntligen få bli de män som vi tror bor kvar någonstans djupt inuti oss.
LÄS MER:Hallå där, Marcus Berggren - GP:s nya krönikör!
Men vi vet ju – de finns inte där. Dagdrömmen om att få växa i kris slås i spillror nu när det har blivit verklighet. Vi har använt cykelhjälm och pratat om våra känslor så länge att vi är helt anpassade till ett civiliserat samhälle. Vi är rädda för duvor och får spänningshuvudvärk när någon säger emot oss.
När skiten verkligen träffat fläkten står vi där som lydiga hundar och väntar på att springa efter vilken pinne som helst.
I den världsomspännande krisen som pågår hamnar vi framför tv:n och väntar på att någon med slipsnål ska säga åt oss vad vi ska göra. Vi blir av med jobben som vi påstod att vi hatade. Vi får bara träffa jämnåriga vilket är ett straff om man är mellan 25 och 30. Folk vi älskar riskerar att dö. Att som vuxen drömma om apokalypsen har visat sig att vara som när man som barn drömde att vara sjuk. Det var egentligen bara en inbillad frihet man ville åt. Att göra vad man vill. Sedan blev man sjuk och det visades bara tv-shop på teve och glassen smakade på sin höjd snor. Nu är jorden sjuk och det går bara presskonferenser på teve och så många maträtter kan man inte laga.
LÄS MER:Jag vill inte vara husgöteborgare
Det är lätt att hata på staten och förmyndarsamhället när det fungerar och man på sin höjd inte får bygga ut garaget för att det skulle täcka en k-märkt enebuske – men när skiten verkligen träffat fläkten står vi där som lydiga hundar och väntar på att springa efter vilken pinne som helst. Alla manlighetsriter vi ägnar oss åt: jakt, fiske, vedhuggning, eld, öl, motorcyklar, tyngdlyftning visar sig vara fluff. En vacker dröm. Som att vilja resa till Indien. Klart att man vill resa till Indien. Men man vill ju inte vara i Indien. Det verkar ju hemskt. I bland är det smärtsamt att lära känna sig själv.
Jag försöker såklart skämta bort hela pandemin, fast jag vet att det inte är ett skämt. Men eftersom vi uppenbarligen har förlorat kontakten med våra inre grottmänniskor och om då de civiliserade saker vi har ersatt det med inte betyder någonting. Då är ju ingenting … ingenting. Tankarna börjar vandra: hur bygger man ett armborst av saker man har hemma?
