Närmast som en lättnad och samtidigt med en stor sorg. Så sammanfattade miljödebattören och kulturkritikern George Monbiot i en krönika i Guardian 25/6 hur det kändes att ge upp tron på att globala överenskommelser på miljöområdet skulle kunna förändra något på allvar. För det har han gjort efter mötet i Rio. Nu vill han ”lägga årtionden av ilska och frustration bakom sig” och istället engagera sig i kampen för att återställa degraderade ekosystem på hemmaplan. På regional och lokal nivå finns det trots allt, menar han, en reell möjlighet att kunna göra sin röst hörd och påverka utvecklingen.
Man kan uppfatta Monbiots reaktion som desillusionerad. Och det är den väl. Men jag tycker att den samtidigt rymmer ett välgörande mått av realism, politisk realism såväl som psykologisk.
För visst är det lätt att tänka sig att världens ledare kommer att fortsätta att söndagsprata om hållbarhet ända till nästa miljömöte i Rio, om det nu skulle bli något sådant, och låta ekonomiska och politiska överväganden ha tolkningsföreträde resten av veckan. Det går ju så länge det går, som det gjorde med det storskaliga torskfisket utanför Newfoundland som för tjugo år sedan fick torskbeståndet där att totalkollapsa och som därmed också avskaffade sig självt. Vägen till helvetet är kantad med hållbarhetsretorik.
Kanske har Monbiot och somliga av oss andra haft orealistiska föreställningar om vilka förändringar internationella överenskommelser på miljöområdet förmår åstadkomma. Och kanske behöver miljörörelsen välja sina globala strider i högre grad än vad den hittills gjort.
Fördelen med en mer regional och lokal miljöaktivism är ju att man – i bästa fall – faktiskt får uppleva konkreta resultat av sina ställningstaganden och handlingar. Och att man själv gör något åt situationen istället för att vänta på att någon annan ska göra det. Vilket – och det är nog, på ett psykologiskt plan, väl så viktigt – minskar känslan av vanmakt. Vanmaktskänslor är, på sitt sätt, också ett globalt miljöproblem.
Jag kan undra om inte sjuttiotalets ”gröna våg” – bland annat! – var ett försök att komma tillrätta med den vanmakten och återuppväcka det framtidshopp som nästan tagits ifrån oss. Och i den mån den nu aktuella Dark Mountain-rörelsen kan utvecklas till en ny ”grön våg” och upprätthålla en vital dialog med miljöaktivister jorden över tycker jag det finns skäl att välkomna den.
Det är klart att det också behövs internationella överenskommelser på miljöområdet. Men utan människor som regionalt och lokalt tar ett aktivt ansvar för sin framtid ¬– och vågar lita på att de har en framtid – går det inte heller. Det är inte bara ekosystemen behöver återställas.
Nils-Aage Larsson är frilansskribent. Han läser regelbundet Klimatmagasinet Effekt, vars senaste nummer (2/12) bland annat handlar om Dark Mountain-rörelsen.
