Det är inte så underligt att det stundande miljömötet i Rio, Rio+20, uppmärksamhetsmässigt har hamnat i skuggan av eurokrisen. Krisen har ju redan fått besvärliga mänskliga följder och kan få ännu värre sådana, i Grekland och annorstädes.
Det ligger dessutom i vår natur att fokusera på näraliggande hot och ignorera (något mer) avlägsna – kommer tid, kommer råd, som det heter. Lägg till detta att vi lever i ett samhälle där ekonomiska perspektiv ständigt har ett politiskt och medialt tolkningsföreträde och där vi alla, som någon så träffande uttryckte det, lever i en bur av konsumtion.
Samtidigt är det förstås bra om vi – och vår offentlighet – inte helt glömmer bort den avgörande skillnaden mellan ekonomiska förhållanden och ekologiska. Alltså den att de förra är mänskliga skapelser och baserade på politiska överenskommelser medan de senare inte är det.
Det finns ingen naturlag som säger att det måste finnas banker, bonussystem, valutaunioner eller ekonomisk tillväxt. Däremot är vi som biologiska varelser fullständigt beroende av de ekosystem vi för närvarande är i full färd med att överutnyttja, fragmentarisera och degradera. Enligt WWF:s Living planet report 2012 förbrukar vi under ett år resurserna på ett och halvt jordklot. Om den hittillsvarande utvecklingen håller i sig kommer vi om bara arton år att förbruka resurserna på två. Tala om en ohållbar skuldsättning.
Men det är som om vi uppfattade ekosystemen som mänskliga och tänjbara strukturer och de rådande ekonomiska förhållandena som naturgivna och obönhörliga. Och på de tjugo år som har gått sedan det förra stora miljömötet i Rio (därav namnet Rio+20 på det aktuella mötet) har det globala miljöläget egentligen bara förvärrats trots allt högtidsprat om hållbar utveckling. Precis som när det gäller klimatfrågan råder det ingen brist på mer eller mindre goda förslag på lösningar – flera sådana finns presenterade i den ovannämnda rapporten från WWF – men däremot på politisk vilja och institutionell kapacitet.
Och jag kan nästan undra om inte det allra bästa mötesresultatet faktiskt vore ett totalt haveri, så att vi slipper till intet förpliktande slutdokumentet modell klimatmötet i Köpenhamn och åtminstone kan sätta igång och diskutera varför vi inte klarar av att diskutera vår belägenhet på ett rimligt vis.
För någon gång måste vi ju påbörja den ofrånkomliga kursomläggningen och bli, tja, verklighetsanknutna. Kliva ut ur den där buren.
Nils-Aage Larsson är frilansskribent. Han tycker att skapandet av FN:s miljöpanel IPBES (Intergovernmental platform on biodiversity and ecosystem services) – en motsvarighet till Klimatpanelen – i april i år trots allt är ett steg i rätt riktning.
