Det kanske inte prasslar av löv eller surrar av mygg däruppe i rymdmörkret och det kan säkert vara ödsligt och kusligt på sina ställen i utkanten av en galax, det är ju glest mellan rymdhamnarna i sådana trakter och minst sagt ont om acceptabel inkvartering. Men stjärnhimlen känns ändå välkomnande sommartid, man blir lugn av att stå under den och färdas i tanken, och en eller annan vindil kan ju rufsa en lite i håret också många ljusår bort.
Och har man läst tillräckligt mycket science fiction vet man dessutom att universums befolkning rymmer många – och väldigt lärorika – kontraster, med Ray Bradburys sprödrostrat mänskliga och dödliga marsianer i den ena änden av skalan och det nästan provocerande outgrundliga och bortommänskliga Solarishavet hos Stanislaw Lem i den andra. Om Bradbury håller upp en rödtonad och lite dammig spegel där man kan skymta alla man någon gång känt eller trott sig känna, påminner oss Lem, med sitt sedvanliga syrliga halvleende, om att varje spegel har en baksida och om att den baksidan faktiskt bara tiger.
Det finns förstås fler utomjordingar än Solarishavet och herr Lem som man bör hålla ett visst säkerhetsavstånd till, exempelvis den förföriskt skimrande och upp mot himlen strömmande floden av ljus i James Tiptree Jr:s (Alice Sheldons) nästan bedövande vackra Slow Music. Det är inte säkert att floden ifråga är vid liv, jordisk är den i varje fall inte och ingen jordisk varelse som kommer i fysiskt kontakt med den förblir vid det vi kallar liv, men övergår möjligen till ett annat – men mer obestämbart – sätt att inte vara död på. Tiptree Jr:s berättelse löser upp alla slags speglar i en flödande avgrund av hänförelse och saknad. Men ett sådant stycke drömklar, drömkall höstmusik hör väl egentligen inte riktigt hemma i en sommarkrönika.
Sarah Canary, en utomjordisk androgyn Tintomara, hör däremot sommaren till. Karen Joy Fowler låter henne dimpa ner i den amerikanska västern för hundrafemtio år sedan iförd en klänning som inte är någon klänning och inte går att knäppa upp. Och Sarah Canary är förstås inte någon hon eller någon han eller – ens – någon hen. Hon låter som en kanariefågel, men säger inte ett enda ord – och ingen av alla de som träffar på henne blir riktigt klok på vem eller vad hon är eller förmår sluta undra över det. Men det finns någonting väldigt vänligt över henne.
Om Sarah Canary är en spegel är hon en spegel man kliva ut igenom. Ut i det behagliga sommarnattsmörkret. Ut i vilken som helst av de befolkade världarna.
Nils-Aage Larsson är frilansskribent. Han är glad över att han bor där i en stad där det går att köpa kvalificerad science fiction-litteratur sju dagar i veckan.
