Ät varken dammråttor eller fisk! Så skulle man – om man vill ta i lite – kunna sammanfatta höstens båda giftlarm. Det första larmet kom i mitten på september och handlade om vår inomhusmiljö och det andra – med våra matfiskar i fokus – i slutet på förra veckan. Fynd av oväntat höga halter av flamskyddsmedel och annat otrevligt spelade en viktig roll i båda larmen.
Flamskyddsmedel hör till de organiska föreningar som på engelska går under beteckningen POP:s – persistent organic pollutants – och påverkar levande varelser mycket negativt. Just flamskyddsmedel kan störa hormonsystemet och därmed också könsutvecklingen och den kognitiva mognaden och ge upphov till cancer. Det mariga med POP:s är – som namnet antyder – att de bryts ned väldigt långsamt eller nästan inte alls och därför kan vara ute på sightseeing i den globala miljön och ansamlas i organismer år efter år efter år; djur högt upp i näringskedjan som alligatorer, sälar, isbjörnar och människor är alltså särskilt utsatta.
Ovanpå detta, för det roliga är inte slut ännu, måste man räkna med den samlade effekten av alla gamla och nya ohälsosamma ämnen vi utsätts för i det cyniska globala experiment kemiindustrin bedriver – man brukar prata om en cocktail av miljögifter. Jag skulle hellre likna det hela vid en kemisk bakgrundsstrålning som bara ökar och på sikt – om man inte lyckas vända utvecklingen – kommer att störa vår fortplantning och försämra vår hälsa och förkorta våra liv. Det ligger så att säga ett läckande Fukushima-kraftverk nästgårds var man än bor på jorden.
Den rapport från Naturskyddsföreningen som låg bakom fisklarmet kallar fisken en ”kemikaliesamhällets soptipp” – och gifterna får man i sig oavsett om man väljer gråsej från Nordsjön eller odlad tilapia från Kenya. Rapporten ringar också in en av problemets viktigaste orsaker: ”att kemikalier överlag introduceras utan riskbedömning, men att en svår och dyr sådan krävs för att reglera samma ämne”. Riskbedömningar som ländernas naturvårdsmyndigheter får bekosta. Kemiindustrins aktieägare behöver inte bekymra sig om sådana triviala ting.
P1-morgon (18/11) lät intervjua en upprörd aktieägare som tyckte att kemiindustrin visst tog sitt ansvar. Nej, jag skojar bara, en toxikolog fick komma till tals i inslaget ifråga – och en fiskhandlare så klart. Ämnet var ju fisk, eller hur? Och miljöjournalistik är ju trots allt bara miljöjournalistik och tilldelas aldrig någonsin utrymme eller resurser i paritet med till exempel Juholtbevakningen. Framtidsfråga? Jovisst. Men.
För egen del tänker jag – ännu så länge – fortsätta äta gråsej. Dammråttorna, däremot, har jag bestämt mig för att avstå ifrån.
