Det är viktigt att ha koll på sin populärkulturella samtid. Men är det lika angeläget att inte ha alltför stora kunskapsluckor bakåt?
Är det relevant att veta vilka Hasse och Tage var? Monica Zetterlund? Cornelis Vreeswijk? Lill-Babs? Och om fyrtio år - ska man då behöva bry sig ett spår om Håkan Hellström och Robyn? Pewdiepie? Eller har de helt spelat ut sin roll?
Jag vet inte. Men jag vet att det här är en större fråga än att kunna hävda sig i kulturquizet på din närmaste kvarterspub.
Diskussionen om en "gemensam berättelse" är en osande kökkenmödding där alla från förespråkare för en litterär kanon, tillskyndare av språk och samhällskunskapstest för invandrare, allmänt blödiga nostalgiker och helt vanliga kulturkramare tumlar runt med varandra. Utan att någon tyckas hitta utgången mot en rimlig väg som alla kan samsas om. Kanske för att det inte finns någon.
När Gösta Ekman i sketchen om den velige mannen i tobaksaffären inte kan bestämma sig för Expressen eller Aftonbladet blir kontexten numera obegriplig.
Filmaren Jane Magnusson har gjort en dokumentär om Hasse Alfredson och Tage Danielsson. Premiär på fredag. Hon menar att om "vi glömmer Hasse och Tage minns vi inte längre Sverige så som det var då."
Jag förstår hur hon tänker och det är en fin film. Min morfar hade alla Lindeman-skivorna, jag såg filmen "Sopor" på bio när jag var liten. Youtubar man Hasse och Tages revyer finns det en del som fortfarande håller. Gösta Ekman är inte sällan ett geni.
Men att förvänta sig att mina barn och deras kompisar ska ha tålamod med en Hasse Alfredson i skrynkliga manchesterbyxor som gapar och går på om "spik i foten" är nog trots allt att spänna bågen lite väl hårt. Och när Gösta Ekman i sketchen om den velige mannen i tobaksaffären inte kan bestämma sig för Expressen eller Aftonbladet blir kontexten numera obegriplig.
Det där kan man fundera över, men tveklöst är det så att gamla profiler och ikoner glöms bort snabbare numera. När jag började intressera mig för musik och film och annan kultur fanns bara SVT. "Måndagsbörsen" med Jonas Hallberg och "Nöjesmaskinen" med Sven Melander var våra enda vägar till artister som rörde sig framför en kamera. Nu vet ingen under 45 vilka de är.
LÄS MER:Filmrecension: Hasse & Tage – mys i kubik
Regnade det i Stockholm visades gammal svartvit film med Åke Söderblom. Jag kan min Fabian Bom trots att Nils Poppe egentligen redan då tillhörde den populärkulturella forntiden.
Jag tror det var bra. Jag fick ett sammanhang. Det blev nöjesjournalist av mig, men även om jag blivit något helt annat är all kunskap värdefull.
Även om jag knappast tror att "Flottans glada gossar" var viktig för min Sverigebild eller att man måste ha koll på "Albert och Herbert" för att förstå hur Haga såg ut förr i världen är det bra att kunna foga samman nu och då. Det fina samspelet mellan Brömssen och Cederhök får man på köpet.
Om vi inte anstränger oss en smula är det snart bara "Wahlgrens värld", som på ett genialt sätt låter tre generationers folkliga stjärnor knyta ihop trådarna mellan nu och då, som bygger vår generationsöverskridande, populärkulturella berättelse. Vill vi det?
LÄS MER:Wollter och von Brömssen i dramakomedi om aktiv dödshjälp
