Vad bråkas det om? Från Djurgårdsvägen ser jag den inte ens. Möts som alltid av Carl Bergstens raffsetrosa fasader, nakna och bikinivaxade, murgrönan nu helt borta. ”Laxlådan” som den kallades vid invigningen 1916. Den armerade betongens genombrott i svensk arkitektur, ytterväggarna spänner långt och lätt mellan nästan inga pelare alls.
LÄS MER:Protester mot nya Liljevalchs
Det är först när jag viker om hörnet som tillbyggnaden uppenbarar sig. Vit och tyst och placerad på klädsamt avstånd. Som en hovmästare i väntan på att servera. Och så liten … åtminstone med tanke på den debatt den skapat. Inte ens hälften så stor som Bergstens, men lika avskalad och lika samtida och definitivt lika modig. För medan Bergsten fick slåss mot fornnordiska drakar, macheta sig fram genom nationalromantikens snåriga blandning av knuttimmer och barock, har Gert Wingårdh tvingats brottas med den svenska konformismen, legat i brygga under högar av blöta snuttefiltar broderade med ”gemenskap”, ”jämlikhet”, ”jämställdhet”, ”medbestämmande” – värdeord som gärna uttalas med huvudet lite på sned, i det blidaste tonfall, men som likväl är kvävande för alla med ambition att ifrågasätta normen och protestera mot detta nyttiga-rediga-duktiga-präktiga som så uppenbarligen rotat sig där det minst av allt hör hemma, i kulturvärlden.
Liljevalchs tillbyggnad, invigd den 12 augusti till högljudda burop, vill inte vara som andra. Den vägrar vara snäll. Vill gå sin egen väg. Och fattas bara annat, för ska du addera till en av 1900-talets mest innovativa offentliga byggnader, då måste du visa självförtroende. Inte minst för att Bergsten bara var 37 år vid sin invigning och rutinerade Wingårdh är över 70. Och inte minst för att detta handlar om en konsthall, en byggnad vars hela raison d’être är att framhålla det egensinniga.
Restaurangen, Blå Porten, har fått nytt kök. Det ryker från kokostopparna på bakplåten där inne. Men när jag drar i dörren är den låst, man har precis hunnit stänga. Genom de tre manshöga fönstren – jag stegar det längsta partiet till 25 meter – ser jag att betongen och klarglaset går igen interiört. Benhårt, konsekvent, inga kompromisser! Och precis som i Bergstens hus kommer nästan allt ljus från taket, väggarna är slutna för att maxa konstens exponeringsyta; 166 konformade lanterniner ger tillbyggnaden dess industriella ”sågtandssiluett”.
LÄS MER:Äntligen invigs Liljevalchs nya konsthall
Därmed, vid ett snabbt ögonkast, påminner den om en verkstad. En passande referens eftersom Wasavarvet låg här tidigare och här fortfarande finns en del båtbyggare. Men vid en närmare titt liknar den också en exklusiv monumentalskulptur, med sammetslen betongfasad helt fri från blemmor och utslag, färgtonen så konstant att allt tycks gjutet i ett enda stycke. För att uppnå sådan perfektion måste varje betongbils innehåll ha kontrollerats, närmast med pipett, både konsistens och färg, annars hade det blivit lapptäcke av alltihop.
Så robust och ändå så bräckligt.
Jag hoppar på Djurgårdsfärjan mot Slussen. Slussen-ombyggnaden som representerar allt det Liljevalchs tillbyggnad inte representerar: havererade visioner, kompromisser och remisser, en arkitektur reducerad till simpel infrastruktur. Som så ofta i svensk arkitektur.
Bakom mig skimrar Liljevalchs tillbyggnad som en hägring.
Läs mer av Mark Isitt:
LÄS MER:Recension: Hisingsbron
LÄS MER:Recension: Lindholmens tekniska gymnasium
LÄS MER:Svenska arkitekter är sämst i Norden
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
