Hultsfredsfestivalen 2004 var Kris Kristoffersons första besök i sin farfars gamla hemland sedan han tolv år tidigare gästat Globen med Johnny Cash, Waylon Jennings och Willie Nelson i The Higwaymen. Då träffade han sina svenska släktingar efter spelningen men var alltför full för att minnas något.
Den här gången var Kris Kristofferson spik nykter. I ett litet instängt omklädningsrum intill den välhållna fotbollsplanen i Småland betade han av svenska journalister i tiominuterspass, och när det till sist blev dags för GP:s då rätt gröna musikreporter var Kris Kristofferson trött – men alls inte uttråkad. Snarare ödmjuk i överkant. Och överraskande glad.
Han frågade hur jag mådde, ansträngde sig för att uttala mitt namn rätt och bad om ursäkt för att tiden var knapp. En timme tidigare hade Kris Kristofferson klivit av den stora Pampasscenen där han ensam med sin gitarr och sitt munspel spelat för en hänförd storpublik.
”Den här gången gick det ju bra. Vilken publik! Tänk att så många sjöng med ...”
Kris Kristofferson erkände villigt att han varit nervös inför att kliva ut på scenen och spela för sina gamla landsmän. Inte för att sjunga fel eller komma av sig men för att han inte skulle nå fram till publiken, att vi som var där inte skulle förstå vad han ville berätta. Han hade ju så mycket på hjärtat, så mycket att säga.
”Om mina ord inte når fram, vad har jag då att komma med?”
”Nashville saved my life”, sade Kris Kristofferson i det där kvava omklädningsrummet i Hultsfred och skrattade så det mullrade bakom det silvergråa skägget.
Även om Kris Kristofferson var en stark scenpersonlighet och en hyllad skådespelare (han prisades bland annat för sin roll i ”A star is born” från 1976) var det framför allt som låtskrivare han satte avtryck. Och som en lite udda sådan.
När Kris Kristofferson gjorde sig ett namn i Nashvilles countrykretsar i slutet av 1960-talet var han några år yngre än Johnny Cash och Willie Nelson, men bar på en delvis annan livshistoria än de båda giganterna.
Kristofferson kom från en militärsläkt och hade varit stationerad i Västtyskland som soldat i den amerikanska armén, bara några mil från Warszawapaktens västgräns. Han var en lojal, nationalistisk soldat som byggde sin världsbild på vad han läste i arméns nyhetsorgan ”Stars and stripes”. Ung och otålig ville han göra skillnad och anmälde sig frivilligt för att åka till Vietnam och ”slåss mot kommunisterna”.
Men armén hade andra planer för den tidigare Oxfordstudenten och skickade istället Kristofferson tillbaka till militärakademien i West Point för att lära ut engelsk litteratur till sina blivande officerare.
I takt med att USA byggde upp sina styrkor i Sydostasien och musiken blev allt viktigare i hans liv ändrade Kris Kristofferson inställning. När kamraterna återvände i slutna svarta plastsäckar öppnades hans ögon. Han kände inte längre något behov av att kriga och döda vietnameser.
”Gud vet vad jag hade kunnat göra i USA:s namn.”
I stället vaknade hans politiska engagemang och 1965 lämnade Kristofferson armén. Han skrev låtar, började att sjunga och fann till slut sig själv som artist när han skivdebuterade 1970.
”Nashville saved my life”, sade Kris Kristofferson i det där kvava omklädningsrummet i Hultsfred och skrattade så det mullrade bakom det silvergråa skägget.
Fler texter på GP Kultur:
LÄS MER:Krönika: Guldet blev till sand, snippor och snoppar
LÄS MER:Därför lämnade Ingemar och Peter ”Morrongänget”
LÄS MER:Björn Gustafsson gör scenshow i Göteborg
LÄS MER:Recension: ”Tunna blå linjen” säsong 3 – SVT
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
