Jag kom till Göteborg, Gårdsten, som 14-åring och fick direkt vänner för livet. Vi formade varandra, ibland på gott och vissa gånger på ont. Det var liv här, jag fick uppleva glädje, sorg, svek och gemenskap från den här sidan av det nya landet Sverige.
Vi växte upp fort, kanske lite för fort och blev vuxna tidigt. Men barnet inom oss lever vidare än idag och orten länkar ihop oss. Orten gav mig hopp och i orten såg jag också hoppet släckas för många. Viktigaste av allt är att i orten fick jag känna riktiga känslor.
Vissa fick fel kort i given
Redan från början tilldelades vi olika kort i handen att spela med. Vissa fick fel kort i given. Öden designades beroende på vilken adress vi växte upp på. Med en felstart i livet krävdes extra kraft för att vi skulle lyckas åstadkomma det självklara. Det är ur det här perspektivet som jag kan berätta om staden jag växte upp i. Det är nästan oundvikligt för mig att berätta om Göteborg utan att ha med det sociala perspektivet.
Jag fick en fråga för några år sen om jag kände mig som svensk och göteborgare. Mitt svar var att jag identifierar mig mer som "angeredare" än göteborgare trots att jag byråkratiskt, fysiskt inte bor kvar. Logiken säger att Angered är en del av Göteborg och Sverige, men lojaliteten tillåter inte en att svika platsen som man växte upp på. Det är nästan som att man är inlärd på att försvara och inte svika sina gamla hemkvarter där ens vänner, familj och arbetskollegor bor och där man lärde sig säga sina första ord på det nya språket svenska.
Socioekonomiska problem och höga klyftor
Jag förstod inte riktigt vad jag hade för förutsättningar och begränsningar när jag växte upp i Göteborg. Det var först när jag kom upp i åldern 20 plus som jag fattade på riktigt att jag hade växt upp i ett marginaliserat område, i en segregerad stad, med klasskillnader, socioekonomiska problem och höga klyftor.
Sådana begrepp och deras innebörd var ingenting som jag kände till, utan snarare var det bara så och inget konstigt med det. Det var först när jag kom in i arbetslivet och mötte andra göteborgare som jag genom deras attityd till mina barndomskvarter började haja att det fanns en skillnad på livsvillkor och sakta insåg att det stämde.
Angered var självaste staden
Som ung upplevde jag Göteborg som en gigantisk stad. Ju äldre jag blev desto mindre kändes stan, ju fler människor lärde jag känna, ju fler platser upptäckte jag och ju mer bekant blev jag med Göteborg.
Angered var självaste staden i mina ögon och Göteborg, det vill säga innerstan, var bara en plats vi besökte för att handla eller hänga. Sällan åkte vi över till exempelvis Långedrag eller Särö.
I vuxen ålder brukar jag köra runt i de områdena för att titta på fina hus med utsikt över havet, lite som en turist, så om jag dyker upp i ”lyxstadsdelarna" så är jag varken husköpare eller planerar något fuffens, det är bara för att jag vill se alla kontraster som min stad har att erbjuda.
Gleshet och tät bebodda stadsdelar
För Göteborg är en stad med tydliga kontraster. Vi har mycket i vår stad som vi kan vara stolta över, men saknar också en del när det kommer till lika villkor för stadens alla invånare. Vi har gleshet och tät bebodda stadsdelar, pampiga villor och gråa höghus, fattigdom och överflöd, men vad du själv tilldelas kan hänga på vilka kort du tilldelats från början.
Sedan tre år tillbaka bor jag närmare stan. Som en journalist beskrev det i en intervju med mig: ”Han har visserligen lämnat sina uppväxtkvarter i Angered för ett av Göteborgs gentrifierade bostadsområden ...".
Ens klassresa kan ifrågasättas
Det skulle man kanske inte säga om någon som hade flyttat från ett medelklassområde till ett annat medelklassområde. Du påminns hela tiden om var du har hört hemma och var du inte hör hemma i Göteborg och Sverige generellt. Ens klassresa kan ifrågasättas, ibland av överklassen och ibland av underklassen som tycker man har svikit.
Dessutom så betyder inte en ny adress en ny klasstillhörighet. Du kommer inte in bara för att du köper ett hus i Särö.
