Ett taktfast klappande omger mig. Kikki Danielsson står på scen iförd en topp med paljetter. Det är en februarikväll för snart tio år sedan och jag är på premiär med anteckningsblock i knät. Jag ska recensera den nyskrivna pjäsen ”Kikkiland” på Göteborgs stadsteater. Perplex tar jag spårvagnen hem. Vad är det jag har sett?
Det går några år. Jag ser föreställningar fyllda av karaokeliknande sång. Ibland tar man in Daniel Lemma. Såväl ”Hemsöborna” som ”Utvandrarna” och ”Kung Lear” måste musiksättas. Skådespelarna får pröva på olika förment roliga dialekter. Oväntat ofta är någon utklädd till katolsk präst. Pjäserna bryts av med hemmasnickrade dikter och brandtal mot rasism. Ordet jag sökte den där februarikvällen var krogshow.
Hur skulle en mer folklig teater se ut? När Sverigedemokraterna för ett par veckor sedan presenterade sin alternativa budget för Göteborg tyckte de att Stadsteatern borde gå med större vinst. Gruppledaren Jörgen Fogelklou hade till och med förslag på repertoar. Man skulle kunna spela ”A christmas carol” och ”En midsommarnattsdröm”. Och varför inte sätta upp musikaler på samma sätt som Göteborgsoperan brukar göra?
Faktum är att man gjort nästan vad som helst på Stadsteatern de senaste åren, utom att spela teater
Jag ber att få informera Jörgen Fogelklou om att man de senaste åren tyvärr har spelat flertalet sådana. Till exempel ”Little shop of horrors” med Jaqee eller ”Trollflöjten” med Hank von Hell. Det blir sällan särskilt lyckat. När det kommer till musikaler har operahusen av förklarliga skäl en annan expertis.
Faktum är att man gjort nästan vad som helst på Stadsteatern de senaste åren, utom att spela teater. I en intervju i GPs nyhetsshow svarar den nytillträdda konstnärliga ledaren Linda Zachrison på direkt fråga att hon skulle kunna tänka sig stand-up på Stadsteaterns scen. Också det har man redan prövat. Jag minns framträdanden av både Claes Malmberg och Lasse Beischer. Inbakade i pjäser förstås.
Inget av detta behöver vara fel i sig. Jag är enig med Zachrison när hon i en artikel i DN (10/10) vänder sig mot ett överdrivet fokus på genre. Viktigare är enligt henne ett ömsesidigt förtroende mellan teater och publik. Det är hoppingivande, för nog är det just ett sådant som har saknats på Stadsteatern under senare år.
Det är som att man har ordnat föreställningarna utifrån tanken att publiken kommer att bli uttråkad om man inte hittar på något mer – och detta mer har ofta varit något annat än teater. Kanske har man också fastnat vid de egna förutsättningarna.
Hon beskriver en teater som präglas av minskade budgetar och ökad byråkrati
I alla fall drabbas jag nu av misstanken att alla dessa angrepp på SD som dykt upp lösryckta i både den ena och andra föreställningen delvis riktade sig mot den klåfingrige politikern Fogelklou. I vårens ”Processen” förekom han – liksom för övrigt jag själv – som hjälpligt maskerad figur.
Mot bakgrund av det är det befriande att läsa en essä av Folkteaterns konstnärliga ledare Frida Röhl i Parabol press. Hon beskriver en teater som präglas av minskade budgetar och ökad byråkrati. Vad hon önskar se som motgift är dock något oväntat mer kaos och konflikt. Det som går att skriva en debattartikel om ska man inte göra pjäs av, slår Röhl fast.
Det låter betydligt mer radikalt än att slänga in några slagord i en i grunden helt harmlös pjäs. Göteborgs stadsteater kan bli bättre, men knappast mer kommersiell.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Sverigedemokraterna vill sätta press på Stadsteatern
LÄS MER:Stadsteaterns vd Björn Sandmark om SD:s utspel: "Vi följer våra direktiv”
LÄS MER:Därför vill SD slakta Borås stadsteater
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
