Förra veckan tilldelades författaren Abdulrazak Gurnah Nobelpriset i litteratur. Få hade hört talas om honom, ändå fann många valet glädjande. När SvD ringde runt och frågade efter reaktioner i kulturvärlden såg någon fram emot att läsa en författare från det spännande landet Zanzibar, en annan tyckte att priset tydde på en större världsmedvetenhet. DN:s kulturchef Björn Wiman svarade helt enkelt att det var utmärkt att Svenska Akademien hade ”hittat en svart författare från Afrika.”
Jag ryser inför den nedlåtande välvilligheten. Likväl utgör den ett symptom på en tankefigur som sedan en tid präglar kulturvärlden: Att konstnärlig begåvning skulle uppträda jämnt fördelat och att priser, kurslistor eller våra högst privata bokhyllor skulle ha en skyldighet att spegla detta förhållande. Men att skriva på ett sådant sätt att ett Nobelpris kan vara aktuellt är abnormt. Det går bortom all statistik.
I en text jag ofta återvänder till föreslår T.S. Eliot att litterära storverk formas av tre saker i samverkan: civilisationen, språket och författarens eget sinne. Uppställningen är schematisk men det växelspel mellan samhälle, litteratur och enskilt geni den frammanar förefaller mig riktig. En sådan syn för oss också långt bort från förledande tankar om att en ojämn fördelning mellan länder av verkligt läsvärd litteratur, skulle vara ett uttryck för någon slags diskriminering.
Varför är det omdömesgilla läsandet en så främmande syssla för dessa människor?
Möjligt att se blir i stället att det under vissa tidsperioder finns språkområden som är mer litterärt intressanta än andra. Det är också vad historien visar. Så utkom exempelvis tre engelska banbrytande verk som James Joyce ”Odysseus”, Virginia Woolfs ”Jacobs rum” och ovan nämnde Eliots ”Det öde landet” alla 1922. Hur betydande litteratur uppstår går inte att fullt ut förstå, men klart är att ingen rättvisa finns. För mig har det alltid varit gåtfullt att så många har svårt att acceptera det.
I en uppföljande krönika skriver Björn Wiman att Akademiledamöterna tidigare har försökt framställa sig som ”robotiserade algoritmer, med en absolut förmåga att räkna ut och mäta litterär kvalitet”. Man får väl anta att den underliga teknokratiska formuleringen är hans egen, men resonemanget går igen hos Sandra Stiskalo när hon avfärdar uppfattningen att viss litteratur är bättre än annan som avundsvärt romantisk.
Varför är det omdömesgilla läsandet en så främmande syssla för dessa människor? Varje år är det samma spekulationer kring Akademiens strategier och kring möjliga förfördelade grupper: kvinnor, asiater, vegetarianer. (Jag låter raljant, men att Olga Tokarczuk inte äter kött berömdes storligen när hon tilldelades priset för 2018.) Emellertid är det just ett sådant val som en ”robotiserad algoritm” med utgångspunkt i färdiga kategorier enkelt hade kunnat göra.
Kanske är det också därför tankefiguren är så vida spridd. Att tillägna sig den kunskap som krävs för att tillämpa den i alla situationer, överallt tar några minuter. Att läsa tar som tur är oändligt mycket tid. Romantiken i det är inget att avundas; det är bara att själv plocka upp en bok.
Läs mer av Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:Man kan inte vara elak mot en bok
LÄS MER:Även de gamla mästarna är i någon mån misslyckade
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
