När jag ser dokumentären om Gina Dirawi slås jag av tre saker. Det första är att hon lider av ett kontrollbehov och försöker kontrollera allt som är bortom henne. Det andra jag ser är någon som ärvt sitt trauma från sina föräldrar, vilket Gina Dirawi själv kommer fram till i femte delen av serien. Det tredje och sista är en människa som kämpar med att hitta sin tillhörighet, i en värld där hon känner sig splittrad.
Som en kvinna med invandrarföräldrar är det mycket jag kan relatera till.
Gina Dirawi har palestinska föräldrar som berättat för henne om deras uppväxt, om krig och elände. Det har påverkat henne mer än hon har tidigare insett. I serien söker hon svar på varifrån hennes ångest kommer, den som gör att hon varje år ställer sig frågan om hon ska fortsätta att leva ett år till. I sin jakt på svar reser hon runt och träffar människor från olika delar av världen, med olika bakgrunder.
Serien börjar med just detta. Hon åker från det ena landet till det andra, träffar allt från dansande dervischer i Istanbul till wiccaner i Glastonbury. I början av serien hinner jag tänka att hon letar efter svaren på fel ställen. Något som förstärks när hon senare blir irriterad på en munk från Nepal eftersom hon inte tycker att munken förstår henne. Han menar att hon bara kan påverka och styra en sak i det här livet, nämligen hur hon reagerar på sin omgivning. Men Gina Dirawi tror att hennes problem bottnar i något större. Hon är arg på strukturerna, på rasismen och sexismen, på att vissa har det bättre än andra.
Sällan lyfts nämligen den psykiska ohälsa som finns bland vissa minoritetsgrupper.
Jag är född i Mogadishu. En stad som vi lämnade när jag var fyra år gammal, och därför inte minns mycket från. Jag har liksom Gina Dirawi växt upp med historier om krig och hur mina föräldrar flydde med mig som nyfödd. Många gånger har jag känt mig maktlös när jag sett orättvisor ske framför ögonen på mig. Många gånger har jag känt att ingen förstår förutom de som ser ut som mig, som har gått igenom samma sak som jag. Många gånger har jag också valt att vara tyst, för att jag själv inte förstått vad jag känt.
Därför känner jag, och förmodligen många andra med föräldrar som har flytt krig, igen mig i såväl Gina Dirawis maktlöshet som kontrollbehov. I hur det är att leva splittrad, där man försöker hitta sig i själv ett samhälle som betraktar en som annorlunda, samtidigt som man har föräldrar från en annan generation och ett annat samhälle. Framför allt relaterar jag till hur det är att leva med ett ärvt trauma, något som det pratas lite om i Sverige, och kanske förklarar varför serien blivit så kritiserad. Sällan lyfts nämligen den psykiska ohälsa som finns bland vissa minoritetsgrupper.
Först i slutet av serien hittar Gina Dirawi svaren hon jagat i så många år. Från att varje år ha frågat sig själv om hon vill fortsätta leva landar hon i att hon faktiskt är rädd för döden. Det är en obekväm resa att bevittna för vissa, men för andra väl värd att titta på. Särskilt för de som flytt från sina trauman. Där samtal om psykisk ohälsa inte funnits på kartan.
Ramla Abdullahi är kulturskribent och grundare av ”Ortens röster” och ”Mitt perspektiv”.
LÄS MER:Min del av Göteborg: Bergsjön av Ramla Abdullahi
LÄS MER:Mormor var limmet som höll ihop vår familj
LÄS MER:Ortens poet i Angered drog rekordpublik
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
