Litteraturen ska stärka demokratin. Den ska användas för att motverka ungas psykiska ohälsa och bejaka urfolkens rättigheter. Böckerna ska tryckas på miljövänligt papper. Berättelserna är vad som håller oss vid liv.
Ungefär så lät det när politiker och aktörer från branschen förra onsdagen samlades för något som kallas litteraturpolitiskt toppmöte. Jag var där och kände mig ganska obekväm i sammanhanget. Finns det i dag utrymme för en litteratur som inte vill göra gott, som kanske gör det svårare att leva, som rentav sårar oss?
Det verkar inte så. Victor Malm beskriver utvecklingen i en krönika i Expressen (15/9). Via en norsk essä om de senaste årens många romaner om sexuella övergrepp konstaterar han att litteraturen har fått i uppdrag att göra världen till en bättre plats.
Den ska fungera som en kollektiv terapi, mana fram nya lagar, stoppa pedofiler och ta offrets parti. En bok är intressant genom sitt ämne, i stället för genom sin form. Malm förbinder kravet på uppbygglighet med litteraturens fallande status. Det som anses vara nyttigt är sällan särskilt kul.
Att skriva med ett ärende är dessutom, tänker jag, att skriva med entydighet.
Att skriva med ett ärende är dessutom, tänker jag, att skriva med entydighet. Om författaren är ett offer finns inget utrymme för kritisk diskussion. Ola Wong tar sig an problemet ur ett bredare perspektiv i en intressant skildring från Bokmässan i Kvartal (29/9). Han har följt årets samiska program, tema Sápmi, och funnit att det präglas av två begränsade narrativ: Samerna är särskilt andliga och har en närhet till naturen. Samerna är offer som måste kompenseras av svenska staten.
Vid ett seminarium om samernas sanningskommission tillåts författaren Elin Anna Labba hävda att ett ”tyst folkmord” av samer pågår, utan att någon motfråga ställs. Människorättsjuristen Marie B Hagsgård som arbetar i kommissionen deltar i samma panel. Hon säger sig vara en representant för majoritetssamhället. Som sådan måste hon lära av samerna. Hennes utbildning och erfarenhet som jurist verkar spela en underordnad roll.
En liknande, passiv attityd intar kritikerna till Daniel Sjölins nyss utkomna bok. Långessän ”Fältskärsv” skildrar hur författaren anser sig ha blivit utsatt för sexuella övergrepp som treåring – av ett annat litet barn. Det är en ”viktig” bok enligt GP (30/9), ett ”gripande vittnesmål” enligt Expressen (30/9) och ”mycket drabbande” enligt DN (28/9).
Som litteratur ska vara numera, antar jag. På litteraturpolitiskt toppmöte citerar en ung brittisk man från booktok (nej, jag vet inte heller vad det är) som tagits in som inspirationsföreläsare Joan Didion: ”We tell ourselves stories in order to live”. Med ovanlig entusiasm och vacker diktion lyckas han sedan reducera hela litteraturhistorien till detta vänliga, läkande, debila berättande.
Till och med den ökänt svårtillgängliga poeten och fascisten Ezra Pound får bidra med ett piggt citat. Själv målar jag några obestämda streck på pappret jämte det enda ord jag antecknat: LÄSFRÄMJANDE. För en gångs skull vill jag inte läsa alls. Sedan förlorar jag mig i drömmar om en värdelös litteratur, som inte syftar till något speciellt.
Läs mer från Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:Recension: ”Vansinnet” på Backa teater
LÄS MER:Recension: ”Emmys teorem” av Julia Ravanis
LÄS MER:De hävdar att all konst består av kassler
LÄS MER:Recension: ”E45 – ett vandringdrama” på Hagateatern
LÄS MER:Recension: ”Gatsby”, Göteborgs stadsteater
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
