Det går inte att ifrågasätta svenskars flygande utan att någon känner sig träffad av skammens giftiga spjut, skriver GP:s Nina Morby.
Det går inte att ifrågasätta svenskars flygande utan att någon känner sig träffad av skammens giftiga spjut, skriver GP:s Nina Morby. Bild: Mats Andersson/TT

Nina Morby: Jag har knappt sett världen, men står inte ut med tanken på att flyga

Hur högljudda ska forskningsrapporterna bli innan vi inser att en charterresa inte bara är en nödvändig, utan också en billig uppoffring för att spara på jordens snart uttömda resurser? Det undrar GP:s Nina Morby.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Mina vänner var uttorkade. Girigt vattnade de sina strupar på uteserveringen vi hittat i nionde arrondissementet. Bussresan mellan Lund och Paris hade tagit nästan ett dygn, och toaletten var så äcklig att de slutade dricka någonstans i Danmark. Det var en hemsk upplevelse, sa de. Likväl satte de sig på bussen tillbaka hem några dagar senare, betydligt snällare mot planeten än jag och min bekväma flygresa.

Efter det bestämde jag mig för att sluta flyga. Det är snart fyra år sedan. Jag var 22 år då. Det var, och är, fortfarande ett bittert beslut, eftersom jag knappt sett världen. Man kan visserligen ta sig långt med tåg, men vissa av de ställen jag drömmer om, Tokyo, Peru, San Francisco, undrar jag om jag någonsin kommer att få se. Att flyga dit hade varit enkelt, kanske någon invänder, men hur jag än dividerar bland motargument och sätt att klimatkompensera kan jag bara inte legitimera det. Tanken på att resa genom att flyga har gått från en välkommen verklighetsflykt till en ångestladdad vånda, som jag befarar skulle utlösa en existentiell kris.

ANNONS

Flygkonsumtionen seglar ständigt upp på agendan, men har nu som vanligt kört in i en återvändsgränd. Det går inte att ifrågasätta svenskars flygande utan att någon känner sig träffad av skammens giftiga spjut, kränkt och förnedrad. Ingen ska behöva skämmas för sina drömmar om Medelhavets sandstränder, tycker Aftonbladets ledarskribent Susanna Kierkegaard, som anser att varje människa har rätt till en årlig charterresa (23/5).

Tanken på att resa genom att flyga har gått från en välkommen verklighetsflykt till en ångestladdad vånda

Att prata om flygskammens avigsidor i en stundande klimatkris är inte heller särskilt effektivt, vill jag påminna om. Mot bakgrund av exakt alla klimatrapporter är det naturligtvis helt befängt att hävda envars rätt att flyga en gång per år. Det tål att upprepa att majoriteten av jordens befolkning, uppskattningsvis 80 procent, aldrig satt sin fot på ett flygplan, trots det står flygindustrin för en betydande del av världens alla utsläpp. Med en enkelresa till valfri semesterort har du snart övertrasserat din årliga utsläppsbudget. Avancerad källsortering och veganska matsedlar betyder föga i samma kalkyl, för den som inte stannar på marken.

Det är såklart en stor uppoffring att sluta flyga, både för den som sett världen och för den som när en dröm om att göra det. Men hur många, högljudda och allvarliga ska forskningsrapporterna bli innan vi inser att en charterresa inte bara är en nödvändig, utan också ganska billig uppoffring för att spara på jordens snart uttömda resurser?

ANNONS

Sorgligast av allt kommer nämligen den värld vara som vi blir kvarlämnade med om inte klimatmålen uppfylls. Där fåglar som ramlar från himlen inte längre är en nyhet värd en pushnotis, där våren förblir tyst och där många länder är för varma för att bo i. Då känns en dygnslång busstur inte lika hemsk i jämförelse.

LÄS MER:Nu vill alla resa igen – har vi glömt klimatet?

LÄS MER:Därför kommer jag aldrig mer att resa

LÄS MER:Fadd eftersmak av miljökonferensen i Stockholm

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

ANNONS