LÄS MER:Professorn som spår litteraturens undergång
Förra helgen packade jag upp mina böcker i lägenheten som har mitt efternamn på dörren. Och ställde dem i bokhyllan.
Det var en direkt sorglig syn. Trots att jag är 35 år har jag bara några futtiga hyllrader huvudsakligen halvlästa recensionsexemplar och en handfull skryttitlar (Borges samlade verk, Kapitalet av Marx, ja ni vet). Jag orkade inte ens protestera när min flickvän efter en stund började sortera dem efter färg istället för bokstavsordning. Det är ändå inte böcker jag känner starkt för.
LÄS MER:Litteraturens död är ett livstecken
Faktum är att det är mycket länge sen jag ägde en bok jag brytt mig om så mycket att jag valt att behålla den. Jag köper. Jag läser. Sen ger jag bort, glömmer eller slänger den. Lugn, lugn. Det handlar inte om att jag är någon råbarkad bokhatare. Mitt problem har ända sedan jag flyttade ut från min studentlägenhet högst upp på Oxhagsgatan 2011 varit att jag inte haft en bokhylla att kalla min.
Under tio år har jag aldrig bott på samma ställe i Sverige mer än två år, helt enkelt för att jag inte haft någon fast bostad. Min lilla insats har hela tiden vuxit långsammare än bostadspriserna skjutit i höjden – och kötiden har varit lika lång som en grundskoleutbildning. Situationen har inte varit speciellt unikt. Att unga har svårt (och allt svårare) att ta sig in på bostadsmarknaden är en sanning som är så okontroversiell att vi nu för tiden mest blundar för den.
LÄS MER:Recension: ”Litteraturens slut” av Sven Anders Johansson
Men – inser jag när jag tittar på min allt annat än ståndsmässiga bokhylla: dessa år av att kuska runt mellan olika boenden har förändrat min syn på den tryckta boken i grunden. Att samla på klossvis med tungt papper man högst sannolikt aldrig kommer läsa igen är absurt för den som ständigt är beredd att packa och flytta. Och den borgerliga idén om att kunna skryta med ett bildat bibliotek väger lätt när man inte ens bor bland sina egna möbler.
Sven Anders Johansson, litteraturprofessorn vars bok ”Litteraturens slut” just nu flitigt debatteras är orolig för den fysiska bokförsäljningen – såväl som för den sjunkande läsningen bland yngre. Det ska man som litteraturprofessor förstås vara. Men kanske borde han innan han börjar oroa sig över romankonstens förfall snarare fråga sig: var ska vi ens ställa alla de böcker som prompt måste köpas? Kan det inte vara så att litteraturen och läsandet är sammankopplad med den rådande bostadssituationen?
Om flera generationer av unga växer upp i en materiell situation där ägandet av böcker i princip är uteslutet – är det då så konstigt att bokförsäljningen sjunker och att användandet av ljudboksappar ökar? Eller att köpen av högkvalitativ litteratur, just den man vill äga, riskerar att dala hos alla de som har osäkert boende? Jag vet själv att jag många gånger aktivt avstått från att köpa verk som jag vet att jag vill äga – eftersom jag förrän nu inte haft en fysisk möjlighet att behålla dem.
För mig, som äntligen bor i ett förstahandskontrakt, är det lite som att livet äntligen kan börja. Min boksamling från när jag var 25 är på väg tillbaka från de flyttlådor på landet de stått i över tio år. Jag är mycket ivrig över att kunna bygga upp ett bibliotek värdig en bokstavsordning igen. Men det borde inte behöva vara en lyx.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Majorna och Linné har blivit varumärkesplojar
LÄS MER:Läs in ”Samlade verk” som ljudbok igen - på göteborgska
LÄS MER:Alex och Sigges nya kulturbråk river ner murar
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
