De såg till att hålla ett säkerhetsavstånd till oss på kanske hundra eller hundrafemtio meter, för när vi i maklig takt gick i riktning mot dem i den glesa skogen i den dagens avslutande översvämning av solljus och hetta började de lika makligt flytta sig bort från oss. Jag tror aldrig jag har sett några vackrare varelser än de här girafferna av underarten reticulata, nätgiraff säger man på svenska. Fantastiska designtapeter i mjukaste rörelse bland grenar och löv. Det var fem, sex individer, tror jag i alla fall, jag räknade dem inte, jag tog inga foton, jag var bara utom mig av glädje över att vara där.
Jag kan undra vad som har hänt med girafferna utanför Wajir Town i nordöstra Kenya under de tio år som gått sedan dess. Det finns inga nationalparker i den delen av landet. SIDA-resan jag och de andra giraffskådarna deltog i hade för övrigt ingenting med giraffer att göra. Girafferna råkade bara finnas där. Och det var inget konstigt med det. Giraffer var en gång väldigt vanliga djur i Afrika. Men enligt Internationella naturvårdsunions rödlista från i vintras (se www.iucnredlist.org) har giraffpopulation i Afrika minskat med ungefär fyrtio procent på bara tre decennier, från runt 155000 år 1985 till runt 97000 år 2015. Av nätgiraffen finns det inte ens 9000 kvar.
Och då ska man minnas att giraffer skillnad från elefanter och noshörningar inte blir skjutna för att somliga delar av dem ska kunna förvandlas till exklusiva prydnadsobjekt eller verkningslöst potensmedel. Giraffer jagas förstås också men deras katastrofala minskning har huvudsakligen med en fortskridande ekologisk fragmentarisering att göra – vilda områden blir i allt högre grad ensliga öar i ett hav av mänsklig verksamhet och exploatering, mark odlas upp, vägar byggs, städer växer. Och denna fragmentarisering pågår som bekant jorden över och hotar på sikt att underminera de biofysiska grundvalarna för vår egen tillvaro, de så kallade ekosystemtjänsterna, vattentillgång och näringscykler till exempel.
Som vetenskapsjournalisten David Qammen en gång påpekade apropå fungerande ekosystem: Klipper man en persisk matta i hundra bitar får man inte hundra persiska mattor, utan bara en hög med lösa trådar. Fast den insikten har den neoliberala nationalekonomin uppenbarligen väldigt svårt att ta till sig. Tron på en obegränsad ekonomisk tillväxt måste vara vår tids allra farligaste form av vidskepelse och självtillräcklighet.
Just idag, på Earth Overshoot Day 2017, den dag när mänskligheten har förbrukat de naturresurser som borde ha räckt hela det här året, finns det skäl att ägna också giraffernas belägenhet en tanke. En världsordning som inte bryr sig om giraffer bryr sig i grunden inte om människor heller. Men neoliberal nationalekonomi är trots allt en mänsklig uppfinning, den går att ändra på, den går att överge.
