Ägde det sena 90-talets queerrevolution rum? Trots att West Pride avslutas under söndagen och trots den ökade synligheten av hbtq-personer i offentligheten händer det att man undrar. I synnerhet om man läser samtida litteratur med regnbågsprofil.
De senaste hundra åren har queerlitteraturen i hög grad undersökt den diffusa skam som omvärlden ingjutit hbtq-personer med sedan barnsben, skuldkänslorna över det förbjudna begäret, rädslan för sanktionerna.
Men också den tystnad som infinner sig i skammens spår. Skulle man tilldela hbtq-litteraturen en historisk uppgift har den i hög grad varit att återbörda språket till den som uteslutits från eller aldrig har kunnat bli en del av den heterosexuella gemenskapen. Att sätta ord på en erfarenhet – från tidiga verk under 1900-talet som Radclyffe Halls ”Ensamhetens brunn” och E.M. Forsters ”Maurice” till dagens streamingsuccéer för en ung publik som ”Young royals” och ”Love Simon”.
Frågan är bara: tar det aldrig slut? Hur länge ska vi vada omkring i all denna skam?
Nyligen har det kommit två nya böcker som återaktualiserar frågan. Den brittiske författaren Andrew McMillans ”Synd” och danske Glenn Bechs ”Jag erkänner inte längre er auktoritet”.
Det som förvånar är dock hur rutinartat den rotar runt i de vanliga såren
Bechs diktsvit har sopat banan med det mesta på försäljningslistorna i Danmark och sålt i över 75 000 exemplar. En rätt hoppingivande siffra, med tanke på ämnet. Samt överraskande, eftersom det rör sig om en förhållandevis standardiserad uppgörelse med privilegier och strukturellt förtryck.
Bech gräver där han står, i de egna erfarenheterna. Och han gör det på ett expansivt och associativt vis, där allt ifrån storstadsnormer och barndomsminnen, klassanalyser och maskulinitetskritik, filtreras genom den homosexuelle mannens blick.
Det är lätt att tycka om ”Jag erkänner inte längre er auktoritet”, inte minst på grund av det pigga och grälsjuka tonfallet. Det som förvånar är hur rutinartat den rotar runt i de vanliga såren: skammen som fängelse, främlingskapet inför heterosexuell grabbighet, exkludering.
Motiv som queerförfattare ältat till förbannelse genom alla tider, inte minst under 90-talet. Och som just här samtidigt underkänner den optimistiska föreställningen om att allt bara har blivit bättre. Är vi verkligen tillbaka på ruta ett? Eller rör det sig bara om queerlitterära konventioner?
För när Bech börjar göra extremt nötta spaningar som att ”heterosexuella kan se en film om homosexualitet/ som också handlar lite om rockmusik/ och sedan få det till att hela filmen handlar om rockmusik” känner åtminstone jag ett trängande behov av att gå vidare.
Den queerlitterära konventionalismen präglar i viss mån även Andrew McMillens roman ”Synd”. Det är en sorts komprimerad släktsaga med ”Unge Mungo”-vibbar som spänner över tre generationer arbetarklassmän i en brittisk gruvstad. Också här är skammen ett centralt motiv.
Hjärtat i ”Synd” utgörs av Simon, som arbetar på callcenter, och förhåller sig till klassamhällets patriarkala livsvillkor. Något som å ena sidan förkroppsligas av pojkvännen Ryan som vill hemlighålla deras relation och uppenbarligen generas av Simons fjollighet och extraknäck som dragqueen. Å den andra av fadern Alex som under uppväxten drillats i det principiella manliga tigandet.
Det gör att de i grund och botten drar liknande slutsatser, om än i helt olika tonlägen
Liksom Bech är McMillen i grunden poet och har ett fenomenalt gehör för ett manligt och lite fumligt språk. Stilgrepp som blir extra effektiva när männen i romanen försöker närma sig varandra. Särskilt när deras lite aviga språk ställs i kontrast till det sakligt beskäftiga tonfallet i de sociologiska rapporter från ett fältarbete som försiggår parallellt med huvudintrigen.
Men det finns någonting, utöver hemmahörigheten i arbetarklassen, som faktiskt binder samman Bech och McMillen: intresset för hur frånvaron av språk formar självbilden. Och hur man, som homosexuell man, på något sätt aldrig vänjer sig av med att förhålla sig till en föreställd yttre blick, ett samhälleligt vakande öga.
Det gör att de i grund och botten drar liknande slutsatser, om än i helt olika tonlägen: att det är genom att formulera sig som förändringen sker. I att sätta ord på sitt annorlundaskap, förlika sig med sin rädsla och sluta gå med böjt huvud.
Det man längtar efter som läsare är, som så ofta med samtida queerlitteratur, däremot någonting helt annat: att en enda gång få känna sig överrumplad. Att ställas inför ett enda oförutsägbart skeende eller resonemang som inte omedelbart inordnar sig i stapelvarorna av queera motiv, teman och manifestformuleringar.
Med risk för att låta som en riktigt möglig kvarleva från det tidiga 00-talet: mindre duktighet och mer nihilism, en Dennis Cooper eller JT Leroy, något farligt bortom den yviga polemiken och gråtmilda utanförskapsskildringar.
Eller finns det inte längre plats för den sortens röster i en allt mer assimilerad queerkultur? Håller vi på att gå vilse bland våra egna klichéer? Det om något vore i så fall värt att diskutera på nästa års upplaga av West Pride.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Ingen kommer att halalslakta Båtsman i nya ”Saltkråkan”
LÄS MER:Kan ”Gift vid första ögonkastet” bli en väckarklocka?
LÄS MER:Såren från Malexander är inte läkta
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
