Annika Strandhäll växer upp i Bergsjön. När föräldrarna går skilda vägar förändras hennes liv drastiskt. Mamman, som varit hemma med barnen, lämnas utan försörjning och ekonomin såväl som hälsan försämras kraftigt. Besöken på pantbanken blir allt mer frekventa och diverse sjukdomar gör det svårt för mamman att behålla ett jobb.
Pappans liv är annorlunda med lägenhet i Kortedala och tvåsitsig Jeep Suzuki. Han försvinner från berättelsen och återkommer inte förrän på dödsbädden på Mölndals sjukhus flera decennier senare.
I självbiografin ”Att stå kvar när det blåser”, skriven tillsammans med journalisten Alexander Bygdén, berättar Annika Strandhäll sin livshistoria – från att ha vuxit upp under tuffa ekonomiska förhållanden med en ensamstående mamma, till att göra facklig karriär och slutligen handplockas till ministerrollen. En roll som hon senare behöver lämna till följd av ett självmord.
Efter uppväxten i Bergsjön engagerar den unga Strandhäll sig fackligt och gör karriär som förtroendevald representant i Sveriges kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), som senare byter namn till Vision. Där blir hon också ordförande fram till att Socialdemokraternas dåvarande kanslichef Hans Dahlgren ringer upp henne efter valet 2014.
”Jag tänkte bara höra om du är socialdemokrat?”
Svaret blir ett rungande, socialdemokratiskt “Kanske. Det beror på”.
Sedan följer en skildring av de många rundorna som statsråd och riksdagsledamot, både i regering och i opposition. En tid som präglas av flera dödsfall – mamman, pappan, men främst ex-mannen Thomas självmord 2019.
På framsidan står Annika Strandhäll i blåsten, men boken lyckas inte förmedla mer än en svag fläkt.
Erik Helmerson kallar boken “myndighetsprosa” i en skoningslös sågning i DN. Och den beskrivningen ringar väl in problemet med biografin. Trots den starka berättelsen lyckas den inte förmedla något djup. Språket är avskalat, genuina reflektioner saknas och talepunkterna är i varierande grad insprängda i texten. Ibland mer subtilt. Ofta mindre.
Just bristen på reflektioner är påtaglig när det kommer till de politiska delarna. Alla socialdemokratiska kollegor är hederliga, pålitliga och hjälpsamma. Partiet och Strandhäll fattar alltid rätt beslut, förutom när Socialdemokraterna väljer att lämna Twitter mitt under valrörelsen 2022. Det kompenserar hon för genom att vara kvar. Så att säga.
Politiskt intressanta händelser snabbspolas förbi – decemberöverenskommelsen, januariavtalet, Transportstyrelseskandalen, pandemin eller Nato-svängningen, som beskrivs som tämligen oproblematisk på 1350 tecken. Mycket hände under regeringarna Löfven I, Löfven II, Löfven III och Andersson I. Bara numreringen tyder på att det finns mer att berätta.
Myndighetsprosan är dock också givande. När Strandhäll i det sju sidor långa kapitel 13 beskriver de byråkratiska hissningsprocesserna på Regeringskansliet och Socialdemokraternas interna partistruktur, läser jag med stor entusiasm. Det påminner lite om den före detta statssekreteraren Irene Wennemos ”Politik på riktigt” (Atlas, 2020). På ett positivt sätt alltså. Även avsnitten om hur det egentligen går till när en statsminister tillfrågar blivande ministrar ger en rolig inblick i politiken. Men det räcker inte.
På framsidan står Annika Strandhäll i blåsten, men boken lyckas inte förmedla mer än en svag fläkt. Och stora delar känns helt skrivna i lä. Bortom talepunkterna finns det en Annika Strandhäll som står kvar. Henne vill man veta mer om.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:I Jonas Sjöstedts deckare låter alla som ett partiprogram
LÄS MER:Jag följde med på EU:s bisarra jakt på unga väljare
LÄS MER:Vi bör oroa oss över EU-kandidaternas musiksmak
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
