Du lämnade oss till sist, 94 år gammal. Det var en dag i maj och en man ringde och sa att han skulle döda mig, min make och vårt barn.
För några år sedan frågade jag dig om du var orolig för vad som ska hända med oss? Det judiska folket har betalat ett högt pris, sa du som en gång deporterades från gettot i Lodz till förintelselägret Auschwitz. Vad mer kan hända oss, frågade du mig.
Celina, jag är glad att du inte ser det som pågår just nu. Att du slapp se massakern på judar i Israel den 7 oktober. Människorna som kidnappades, kvinnorna som våldtogs, spädbarnen som mördades, de dansande ungdomarna som mejades ned.
Det ägde rum på Simchat Torah, glädjens högtid då vi ska dansa och sjunga högt. Vi tog oss till synagogan, jag och A. Han frågade mig om vi inte borde ta taxi hem för vi kunde ju bli skjutna när vi gick till tunnelbanan. Jag sa att vi inte skulle bli skjutna och han frågade mig varför jag har på mig ett överfallslarm överallt jag går om ingen vill skada oss?
På Dagens Nyheters kultursidor läser jag att reaktionerna på Hamas massaker uttrycker ”blodtörst” och att Israel nu ägnar sig åt ”biblisk” vedergällning. Över sexhundra svenska kulturarbetare har skrivit under ett upprop mot Israels attacker i Gaza. Ett upprop som inte med ett enda ord nämner de över 200 israeler som Hamas håller som gisslan och de 1400 morden på civila. Siffror som ökar dagligen. Dessa kulturarbetare som varje år lägger upp svartvita lägerbilder på judar på Förintelsens minnesdag med hashtagen #Neveragain. Det är som du sa, Celina. ”De älskar döda judar. De skiter i oss. De använder oss för sina egna syften.”
Vi är vana vid att hatet kryper fram när det smäller i Israel men det har aldrig varit så illa som nu. Vi är oroliga för barnen
En vän i London säger att de inte vågar gå utanför lägenheten. De antisemitiska hatbrotten där har ökat med 1343 procent i jämförelse med föregående år, siffrorna har rusat i höjden sedan 7 oktober. Vi är vana vid att hatet kryper fram när det smäller i Israel men det har aldrig varit så illa som nu. Vi är oroliga för barnen. Vad kan hända på väg till skolan? Den första fredagen efter massakern utropade Hamas en vredens dag. Många av oss behöll barnen hemma den dagen.
Vredens dag ligger ännu som en fet hinna över Europa. I Paris har man hällt bensin på ett gammalt judiskt pars ytterdörr och tänt på. Härom dagen stängde många av stadens judiska skolor efter bombhot. En synagoga i Berlin angreps med molotovcocktails. I Stockholm har Sergels torg fyllts med människor som ropar om ett ”fritt” Palestina ”mellan floden och havet” – det vill säga där Israel ligger i dag. Ett stridsrop som vi hör i hela världen. Ett filmklipp från Sydney cirkulerade där folk ropade ”Gasa judarna”. Och i Dagestan stormades flygplatsen av en folkmassa med palestinska flaggor då ett flyg från Tel Aviv landade. Folkmassan letade efter judar.
En israelisk vän säger att den svenska polisen inte riktigt förstår vad som pågår. Att det här inte kommer att sluta bra för oss. Jag funderar länge vad ”inte bra” innebär. Jag frågar andra judar vad det innebär. Ingen har svar. Det blir tyst. Aldrig har jag sett så många svenska judar i sorg och i rädsla. Aldrig har jag sett så mycket hat riktats mot oss i Sverige. Aldrig har tystnaden från vänner och kollegor hörts så högt.
Jag säger att ingen kommer att strypa honom
När jag hämtat A från skolan stannar han och frågar mig om han inte borde ta av sig snöret som hans mobil hänger i, runt hans hals. De som inte tycker om judar kan ju komma och strypa honom med snöret. Jag säger att ingen kommer att strypa honom. Sedan tar jag av honom mobilen och lägger den i hans väska.
Europas jord är svart av blodet från våra förfäder, Celina. Hur många generationer judiska barn ska behöva stå ut med detta judehat? Jag kom till Sverige när jag var åtta år gammal på grund av islamisterna i Iran. Nu är jag 47 och går med överfallslarm på grund av en islamist. Återigen betalar vi ett högt pris.
Jag tänker ofta på det där utrymmet du gömde dig i, i lägenheten i Lodz. I innerväggen, när tyskarna gjorde räd i gettot. Jag tänker ofta på det Sverige du kom till och det som jag kom till. Om jag vetat att det skulle bli så otryggt hade jag inte stannat här. Men vart ska vi ta vägen, Celina?
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vad ska det bli av det judiska folket?
LÄS MER:Kvinnorna i Iran har aldrig varit lika bestämda
LÄS MER:Elon Musk normaliserar judehat
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
