Till skillnad från Jon Fosse fick den brittiske författaren Graham Greene aldrig Nobelpriset i litteratur. Det sägs att han var bitter över det – han var med i slutdiskussionerna både 1961, 1966 och 1967. Men akademiledamöterna Artur Lundkvist och Lars Gyllensten satte stopp. Thrillergenren, som Greene verkade inom, var inte fin nog: för populär och lättillgänglig.
Det är omdömen som på sätt och vis fäller en skugga över den debatt som de senaste veckorna rasat i kulturskribenters kommentarsfält på sociala medier: om Aftonbladet Kulturs nya kritikmanifest. På ett lite omständligt sätt valde tidningens litteraturredaktör Rasmus Landström nyligen att berätta att ”nu ändrar vi vårt sätt att bevaka litteraturen”.
Texten levde inte riktigt upp till sin radikala rubrik. Efter att ha läst den många gånger om förstår jag fortfarande inte vad det är som är så nytt med den utlovade förändringen. Tolkar jag artikeln rätt består det i att man fortsättningsvis också kommer att recensera populära genrer som romance och science fiction – i de fall det finns skäl för det. Och att man kommer att hålla ett öga på populärlitteratur.
Ändå finns det uppenbara faror med en alltför fundamentalistisk hållning i frågan om fint och fult, högt och lågt
Vilket i åtminstone mina öron låter rätt odramatiskt. Jag vågar rentav påstå att de flesta kulturredaktioner redan nu, ja, sedan minst trettio år, rör sig över hela fältet och gör sina urval efter just relevans snarare än form- och genrefördomar. Eller som stridsropet från en yngre (i dag grånad) generation svenska kulturkritiker lär ha lytt för trettio år sedan: ”Rambo och Rimbaud”. Är verket bara tillräckligt intressant, relevant och uppfyller kvalitetskraven, tja, då skriver vi.
Snarare undrar jag om inte de kraftiga reaktionerna på texten åtminstone delvis härrör ur någonting större och lite mer diffust. En tilltagande känsla av förlamning inför masskulturen – av att vi håller på att drunkna i kultur-muzak, i det ständiga tjattret på sociala medieplattformar. I det outsinliga utbudet av streamat material som slukar allt mer av vår tid och i bokstavlig bemärkelse strömlinjeformar själva berättandet.
Och där konsten – den kvalificerade kulturen, om man så vill – i den mån den ens står på den politiska agendan, utmålas som en belastning. En cell i Norrköpingsmoderaten Sophia Jarls Excelark där siffrorna alltid lyser röda.
Det är en oro som jag själv delar. Samtidigt finns det faror med en alltför fundamentalistisk hållning i frågan om fint och fult, högt och lågt – och som mest av allt känns nostalgisk. Den bistra sanningen är ju att vi ännu inte fullt ut kan avgöra livskraften i ett verk, vad det är vi missar i vår i stunden begränsade överblick. Och att skillnaderna inte heller är lika uppenbara som på tiden då Olof Lagercrantz härskade över svensk kulturkritik.
Personligen tror jag till exempel att Svenska Akademien begick ett stort misstag i att inte ge priset till Graham Greene. Trots att hans bästa romaner har omkring 80 år på nacken besitter de fortfarande ett egendomligt sug. Hans genialitet som författare överskrider för övrigt även formaten, vilket möjligen kan ses som en parallell till vår tids nojjor över text, bild och ljud.
Det där är ju skjutningarnas och sprängdådens människor
Härom kvällen hamnade jag framför filmen ”Den tredje mannen”, Carol Reeds noirthriller från 1949, med manus av just Graham Greene. Det är en film som kommersiella krafter förvisso gjorde sitt bästa för att fördärva – bland annat genom en påföljande tv-serie där filmens genomkorrupta skurk Harry Lime tycks ha vänt på en psykologisk femöring och blivit privatdetektiv. Men som ändå överlevt och nu tycks tala från en helt annan plats i rummet.
Här, i ett sönderbombat Wien kort efter kriget, skildras på många sätt tillvänjningens tragedi. Vanliga krigströtta människor som vandrat så länge bland spillrorna och sett så mycket skit att de helt låtit sig uppslukas av det, införlivat det i sig själva och korrumperats. Om alla andra kan göra sig en hacka på misären och droghandeln, så varför inte jag också?
Där, i personteckningen, finns något som plötsligt får en fästpunkt i den akuta samtiden. Det där är ju skjutningarnas och sprängdådens människor, det där är det uppgivna samhällstillståndet där allt som återstår är cynism och profit. Livet i ruinerna av en civilisation.
Jag vet inte om det är en konstupplevelse, men jag vet att det just då är oväsentligt att artbestämma den. För i en stund känns blicken någorlunda klar, allt är alldeles aktuellt, och jag tänker att Artur Lundkvist och Lars Gyllensten faktiskt kan dra både sina hierarkier och något annat gammalt över sig.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Landströms kritik riktar sig till en uppdiktad läsare
LÄS MER:Hellre gycklare i Nordstan än att följa med Landström till Kungens kurva
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
