Roland Poirier Martinsson: Det finns inga hållbara argument för dödshjälp

Någon plågas så svårt av livet att döden framstår som en nåd och ber att få slippa leva. Hur kan man då säga till den lidande och familjen kring sjuksängen att deras önskan är omoralisk?

Hur långt har jag gått i deras skor?

Men tänk då att enbart föräldrar till barn som våldtagits och mördats skulle få rösta om dödsstraff. Vilken är skillnaden?

I den frågan uttalar jag mig med viss rätt. En släkting till mig fick halsen avskuren av en narkoman som behövde snabba pengar. Gärningsmannen skakar fortfarande galler. Ser kanske en match på teve. Spelar basket i solskenet. Klagar på maten.

Min släkt är delad. Ett barnbarn har besökt mördaren i fängelset. Andra är inte lika förlåtande. Själv är jag sträng motståndare till dödsstraff och skriver det utan risk, motsatsen räknas som barbarisk. Mitt motstånd till dödshjälp, däremot, betraktas ofta som en empatisk brist, enklast att tiga.

Det är en märklig sortering.

Om lagen och debattartiklarna säger att dödshjälp är rätt, varför då inte offra sig för de vuxna barnens skull

Guds bud, att hänvisa till människolivets helgd, är inget argument. Någon annan kan vara lika övertygad om motsatsen. Ytterst handlar det om religion och skiljer vi inte den från myndigheter står vi svarslösa när en stat i demokratisk ordning dömer den som hädar till döden.

Argumentet att extrema fall som rättfärdigar dödshjälp öppnar porten för mindre extrema fall – det sluttande planet – är på väg att ogiltigförklaras av dem som förespråkar dödshjälp. Man säger att eutanasi – grekiska, god död – kan kontrolleras, att inget talar för en sådan utveckling.

Vem vet det i förväg? Vad vi vet är att lagstiftningen luckras upp. Belgiska barn kan nu kräva och få dödshjälp om föräldrarna ger sitt godkännande. Och vad skrämmer människor med åldrandet? Ett vanligt svar är att dö i lidande. Ett annat att ligga dem man älskar till last. Om lagen och debattartiklarna säger att dödshjälp är rätt, varför då inte offra sig för de vuxna barnens skull, som har så mycket med jobb och amorteringar och aldrig kan åka till Mallorca?

Har vi rätt att ge en 21-åring som upplever psykisk ohälsa dödshjälp? Åren går och livet är så plågsamt att varje ny morgon är en svart mardröm av ångest och panik, döden vore en lättnad.

Nej, vi säger att den personen är oförmögen att fatta ett sådant beslut, men varför? Kan vi krypa i andras medvetanden och mäta? Bör inte psykisk sjukdom tas på samma allvar som somatiska sjukdomar? Bör vi avfärda unga, myndiga människors självinsikt?

Bör dödshjälp förbehållas dem med kosing?

Jag påstår att den som förvägrar en ung, klartänkt människa dödshjälp från utdragen ångest inte kan legitimera dödshjälp för andra utan motsägelser.

Bör dödshjälp förbehållas dem med kosing? Nej, det är en behandling och vården måste vara jämlik. Med mina skattepengar.

Tänk då så här. Maken vill göra makan den sista tjänsten i hemmet: värdigt, tryggt, ensamma. Jag tror att många värjer sig mot den tanken. Riskerna är uppenbara. Endast en läkare på ett sjukhus får sticka nålen i armvecket.

Men om läkaren vägrar? Bör sjukvårdspersonal få välja bort med hänvisning till privata övertygelser? Barnmorskor som vägrar aborter, ska de få jobba kvar? Om du anser att barnmorskans samvete inte räknas får du svårt att försvara läkarens rätt att vägra döda en människa.

Jag påstod att ingen får avgöra när värdet på livet sjunkit så lågt att det får släckas. Också utan den övertygelsen är berget brant för den som vill rättfärdiga dödshjälp.

Jag vet att det finns dem som är för dödsstraff och emot dödshjälp. Det är inkonsekvent, någon kanske skulle kalla det för hyckleri.

Att vara motståndare till dödsstraff, men förespråka dödshjälp, är lika motsägelsefullt. Kanske inte hyckleri, men intellektuell lathet.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Talmannens guide till svensk poesi” av Andreas Norlén

LÄS MER:Därför ska vi inte bestraffa civil olydnad

LÄS MER:Vi är många som förtjänar en ursäkt från Greta Thunberg

Roland Poirier Martinsson