Det är något visst med månadsskiftet augusti/september. Känslan av terminsstart sitter i ryggraden. Scheman och kollegieblock. Kastanjer på marken och höstkappan på. Det här läsåret är förstås annorlunda. Rekommendationerna om distansundervisning har hävts, men smittskyddsåtgärder och oro präglar den försiktiga återgången till något slags normalitet. Vid sidan av alla förnuftiga och rationella synpunkter om distansundervisning har jag en liten reflektion över några mer estetiska och psykologiska aspekter av att gå i skolan.
Till att börja med handlar det om platsens magi. En viss atmosfär som uppstår ibland, också på skolor. Skönlitteraturen har skänkt oss några sådana ställen. Donna Tartts ”Den hemliga historien” utspelar sig på det fiktiva Hampden College, en skildring som såvitt jag vet fortfarande förmår väcka lusten att läsa klassisk grekiska, allra helst tillhörande en hemlig liten klubb. Och det beklämmande faktum att JK Rowlings trollkarlsskola Hogwarts inte existerar har väckt ilsken sorg hos mängder av läsare, som utan att blinka skulle bytt grundskolebaracker och bamba mot elevhem och trollerilektioner.
Även om detta är påhitt och fantasi (häxeri finns ju faktiskt inte, och antiken har legat pyrt till i grundskolans kursplan) så dyker känslan av att få tillgång till en okänd värld upp då och då också verkligheten. Jag föreställer mig att skolans själva utformning på något vis har betydelse för att det ska kunna ske. I Göteborg finns många magnifika skolbyggnader. Ta Hvitfeldtska, Schillerska, eller min favorit bland lärdomspalatsen, Annedalsseminariet: på trappan böjer man nacken och känner sin plats i historien.
Det är en plats där man får lära sig att ingå i ett samhälle. En socialiseringsplats, skulle man kunna säga.
Husens anspråksfullhet och skönhet är inte bara en rent estetisk sak. Det är också ett sätt att helga dess ändamål, i det här fallet utbildning. Att ta det på allvar och vörda det. Vad det i sin tur väcker hos den som är elev eller lärare, eller vad det kan sägas ha för värde, fångas väl knappast upp av nationella prov och statistik. Men det går ofrånkomligen förlorat för de som tillbringar dagarna framför en skärm i hemmet.
Det finns ytterligare en finess med att vistas i skolan, som inte har något med det estetiska att göra. Det är en plats där man får lära sig att ingå i ett samhälle. En socialiseringsplats, skulle man kunna säga. Man behöver möta och samarbeta med människor som man inte har valt. Man behöver underkasta sig regler som syftar till att saker och ting ska fortsätta fungera, fastän de inskränker ens egen frihet och vilja.
Man behöver förhålla sig till alla de hänsynshandlingar som social samvaro kräver, som var och en för sig kan verka futtiga men vars civiliserande betydelse inte ska underskattas: hålla tyst fastän man vill prata. Vänta på sin tur. Vara vänlig eller i alla fall rimlig mot personer som man inte gillar. Göra saker som är tråkiga eller svåra trots att man inte har lust. Alltså: en plats där man lär sig sådant som behövs under en pandemi.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
