Det är inte lätt att vara nostalgiker i en stad stadd i ständig förändring. En måndagsmorgon tittar man lite håglöst ut genom spårvagnsfönstret och finner att en byggarbetsplats har uppstått på Gamlestadstorget, detta obegripliga torg som i alla år bestått av en ödslig asfaltsvidd med ett bortglömt falafelskjul i mitten. Det är grävskopor och lyftkranar. Det bullrar och dånar. Ett rytmiskt bultande vars syfte jag aldrig riktigt har förstått (är det möjligen pålarna man måste driva djupt ner i blåleran för att kunna bygga något i den här staden?) driver en till vansinne. Så där håller det på. Månaderna går. Färdigt 2020, står det på en skylt. En dag reser sig ett byggnadsskelett ur marken och sedan går det fort – väggar, fönster, balkonger. Och så är allt förändrat. Till det bättre eller sämre spelar ingen roll: det förflutna är undanröjt.
En stad är ofrånkomligen en plats för människor, och människor håller alltid på.
Man kan tycka vad man vill om det. En stad är ofrånkomligen en plats för människor, och människor håller alltid på. De har idéer. De är övertygade om olika saker. De har en begränsad förmåga att överblicka konsekvenserna av sina beslut. De drivs av dunkla motiv som i bästa fall kombineras med rationell civilisationssträvan. Och vips så har kvarter jämnats med marken för att ersättas av dessa eviga byggarbetsplatser. Ibland blir det bra, ibland inte.
Vi nostalgiker har tack och lov en fristad i skönlitteraturen. I romanernas stadsskildringar bevaras platser och gator för framtiden. (Själv har jag under sommaren besökt Ulf Lundells sjuttiotals-Stockholm, skildrat i ”Jack” från 1976: en värld som nästan känns mer avlägsen när man går i Jacks faktiska spår. Då kan man till exempel bli stående rådvill utanför KB som har coronastängt på obestämd tid.) Nu är ju romanförfattare ofta opålitliga. De sysslar med den suspekta verksamheten att hitta på. De väljer ut somligt och struntar i annat. Hur historiskt korrekt en roman än ter sig är risken stor att den rör sig i skönlitteraturens särskilda fält: det mellan sanning och saga.
Som läsare får man inte bara besöka en viss geografisk plats utan hela den tillvaro utspelar sig där.
Ändå är det kanske just där man lyckas frambesvärja förlorade världar. Stadsskildringarna lånar sig till scen för tidsandan och dess särskilda livsbetingelser. Som läsare får man inte bara besöka en viss geografisk plats utan hela den tillvaro utspelar sig där. I glappet mellan läsarens och romanens tid sker något: man får syn på sig själv i förhållande till historien. Romanerna erbjuder platser att knyta våra egna minnen till, men också en inblick i den värld som format våra förutsättningar och livsomständigheter. (En människas livshistoria börjar ju på sätt och vis inte med hennes födelse – vid ens tillkomst är den så att säga redan i full gång.) På så vis kan romaner vara en påminnelse om att vi befinner oss i historien. Att vi är en del av ett mycket större skede än det knappnålsstora nu som samtiden utgör. Och – kanske kan de hjälpa oss att lyfta blicken mot alla dessa berättelser som skiljer sig från våra egna, även om de utspelar sig på samma gator och torg.
Läs mer av Lydia Sandgren:
LÄS MER:Folk på krogen skiter i corona
LÄS MER:Göteborgs kaféer är min räddning efter coronaisoleringen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
