Länge stod det där, sprayat på väggen i barndomens mörka, farliga gångtunnel: ”Krossa den amerikanska kulturimperialismen”. Både Borås gatukontor och stadens vandaler måste ha sympatiserat med budskapet för det var kvar i decennier, så länge att jag fick skäl att tänka på budskapet genom hela min uppväxt. Kulturimperialism? Vad var ens det, funderade mitt barndoms jag på medan jag under 90-talet långsamt rörde mig mot tonåren med Seinfeld, McDonalds och The Offsprings skiva ”Americana” vid min sida.
Så var det då, i tiden efter att statsvetaren Francis Fukuyama förklarat historiens slut – en kulturell hegemoni av ljuvligt amerikaniserad skräpkultur med lika delar snabba sockerkickar och oproblematiserad individualism. Hela min generation fick av både föräldrar och underhållning lära oss att satsa på oss själva och gå vår egen väg.
LÄS MER: Filmrecension: ”The wandering earth” - Netflix
Hade jag varit ung idag hade klottret varit betydligt mer apart. Vadå amerikansk imperialism? På Netflix trängs amerikanska storfilmer sida vid sida med kinesiska blockbusters som ”The wandering earth” (2018), på reklampelare står den inflytelserika artisten Zara Larsson glatt poserandes intill en mobiltelefon från det kinesiska märket Huawei. SF Bio heter Filmstaden och ägs inte längre av svenska ägare utan av – just det – Kina.
Att företag i världens rikaste land, som Kina numera är, börjar äga och producera allt mer inom kultursektorn och också har råd att betala skrupelfria svenska kändisar för att sälja sina produkter är inte förvånande. Det är heller ingen hemlighet att presidenten Xi Jinping är mycket mån om att Kina och landets företag till varje pris för fram en positiv bild i utlandet, också genom kulturen.
Så kan den nya imperialismen också se ut. Tydliga budskap om kollektivt agerande i en klimatkrisande tid där individens handlingsutrymme framstår som hopplöst litet.
Men i den mån det handlat om ”imperialism” har det än så länge varit en rätt genomskinlig sådan. Inflytandet över kulturen har främst bestått av propaganda och girig västerländsk foglighet. Sen flera år tillbaka har amerikanska filmbolag till exempel börjat anpassa sina produktioner för att tillfredsställa de kinesiska finansiärerna såväl som den kinesiska censuren. När skaparna till filmen ”Pixels” (2015) i filmen ville låta aliens spränga ett hål i den kinesiska muren oroade sig Sonys chefer för att det skulle bli problem att få ut filmen på den lukrativa kinesiska marknaden. Istället sprängde man Taj Mahal.
Mer intressant är vad som händer när kinesiska storproduktioner som katastroffilmen ”The wandering earth” når en västerländsk publik. Misstänksamheten är på högvakt. Både The Washington Post och Slate har stämplat den som auktoritär propaganda eftersom kinesiska insatser står i centrum (de har visst missat de senaste femtio åren av amerikanska filmproduktioner). Men, som Hynek Pallas noterar i sin recension av filmen i GP, skiljer sig filmen på en punkt tydligt åt från sina amerikanska blockbuster-syskon: det är kollektivet snarare än individen som står i centrum för att rädda jorden från en säker undergång.
Så kan den nya imperialismen också se ut. Tydliga budskap om kollektivt agerande i en klimatkrisande tid där individens handlingsutrymme framstår som hopplöst litet. Men nog vore det bättre om avsändaren inte var en förtryckande diktaturstat.
