Tv-soffan i all ära, visst är den skön. Inte minst i tider av coronakris och biograf-abstinens. Men soffan kan aldrig fullt ut ersätta biografen. som tillflyktsort, utväg, samtalspartner. En romantisk plats, en ensam plats, ett stup. En gemenskap. Ett slut. En början på något nytt. En upplevelse som skrämmer och lockar på samma gång.
LÄS MER:De startar drive-in-bio på Bananpiren
Jag minns alla biografer i New York, Venedig, Cannes, Edinburgh, Lagos, Göteborg, Stockholm, Umeå och vad jag brukade uppleva där.
En rad filmer har jag sett på nattåget till Norrland (som förr i tiden hade en särskild biokupé). Agatha Christies ”Mordet på Orientexpressen” såg jag på färjan över till Storbritannien. På utomhusbio i Grekland en stjärnklar kväll visades ”Stålmannen” odubbad, medan alla runt omkring rökte vad som luktade som cigarill. Spännande för en 11-åring. 1986, när jag just gått ut gymnasiet, lockade filmen ”Birdy” på en biograf i London. Berättelsen pausades mitt i – så att alla kunde gå till baren, för ett mellansnack. Och ett glas vin. En nyhet för mig där och då – och vilka samtal!
I en förort till Prag såg jag ”Saturday night fever” på ”Kino kaverna” – en bio med dansgolv där vi ömsom dansade med skärmens John Travolta, satt i soffor och drack öl.
Mest originell av alla bioupplevelser hittills är ändå besöket på världens första gynekologiska biograf. Den låg vid Stigbergstorget i Göteborg. Där fick jag först fullt påklädd, senare i en gynstol utan underbyxor, ta del av Anna Odells videoverk ”Undersökningen”. Om det var udda? Ja. Obehagligt? En smula. Men samtidigt motiverat, eftersom verket var iscensatt i exakt rätt miljö. Gynstolen som biofåtölj förstärkte tematiken. Samma sak gällde säkert de sarkofager som byggdes inför Göteborgs filmfestival i fjol.
Ändå är jag glad att jag slapp just den klaustrofobiska upplevelsen: att instängd i en specialbyggd träkista med panikknapp se "Aniara". Filmen var alldeles tillräckligt dystopisk ändå. Att se den tillsammans med andra, på biografen Draken, skapade ett visst lugn.
Kommer biograferna – och filmfestivalerna – att överleva? Eller är den gemensamma bioupplevelsen som vi känner den på väg bort, för att ersättas av enskilt skärmtittande med social distans?
Det var dock en självrannsakande, filosofisk – och för filmbranschen avgörande – frågeställning kistorna gav uttryck för då. Långt innan covid-19 var ordet på allas läppar. Nu har frågan blivit akut: Kommer biograferna – och filmfestivalerna – att överleva? Eller är den gemensamma bioupplevelsen som vi känner den på väg bort, för att ersättas av enskilt skärmtittande med social distans? Som i "Aniara" eller "WALL-E"?
Den globala kris som nu skakar världen kommer att prägla filmbranschen och ge djupa, oöverskådliga, negativa efterverkningar på alla plan (utom möjligen det kreativa, där virus-thrillern lär få ett uppsving). I Göteborg håller samtliga biografer tillsvidare stängt. Det är en nödvändig åtgärd. Samtidigt skrämmande.
Det är som att psykiatrikern jag har anförtrott större delen av mitt liv åt plötsligt hade dött
Jag vägrar acceptera det.
