”Och vi kommer aldrig att kunna använda [de gamla namnen] utan att känna oss obehagliga till mods. Vi kommer att ge dem nya namn, men de gamla namnen finns någonstans i tiden./…/ De namn vi kommer att ge kanalerna och bergen och städerna kommer att rinna av som vatten på en gås.”
Den som talar är Jeff Spender i Ray Bradburys novellsamling Invasion på Mars. Spender kan inte uthärda när hans expeditionskamrater blir fulla och börjar skjuta prick mot marsstädernas spröda torn och tinnar och han vänder sig slutligen mot sina kamrater.
Jag läste nyligen om boken, med den försiktighet man läser om böcker man idiotälskat som mycket ung. Jag blev inte besviken, däremot lite generad över att bokens budskap till stor del gått mig förbi som tonåring. Boken är framförallt en kritik av imperialism och kolonialism. Med tanke på att novellerna skrevs under sent 1940-tal är det en sanslöst radikal kritik.
En annan novell utspelar sig på jorden, en het eftermiddag på en veranda i USA. Några män ser hur byns svarta befolkning börjar röra sig ut från byn, och snart står det klart att de svarta byggt egna rymdfarkoster. De är samfällt på väg till Mars. Bradbury låter oss följa samtalet på verandan. Det är först hånfullt – haha, deras raketer är förmodligen byggda av konservburkar! – blir gradvis alltmer oroligt – de verkar faktiskt vara på väg allesamman och vem skall då utföra kroppsarbetet? – och kantrar över i raseri. Men i raseriet skriver Bradbury in något annat, mer intressant: männen på verandan är uppriktigt sårade över att de svarta byborna så osentimentalt är beredda att lämna jorden. Bradbury fångar precist den radikala förvirring som uppstår när tjänarna slutar sukta efter sina herrars tillvaro och vänder dem ryggen och hierarkiernas kompassnål snurrar runt, runt.
Vissa av novellerna är utsökt koncentrerade stillbilder, som den som helt kort skildrar hur kolonisatörernas barn spelar xylofon på de (ut)döda marsianernas revben i ”en lek som leks av pojkar vilkas magar kluckar av apelsinsaft.”
Bradburys marsnoveller säger ungefär samma saker som det som idag skrivs inom postkoloniala studier. Han gör det helt utan tungfotad teoribildning och i en form som är begriplig för envar. Beteckningar som ”finkultur” och ”populärkultur” är irrelevanta i förhållande till Bradburys verk. Han överskrider majestätiskt de flesta genrebeteckningar. För Bradbury handlar science fiction varken om teknologi eller nödvändigtvis om framtiden. Genom att förlägga sin berättelse utanför vår verklighets fysiska begränsningar ger han narrationen en lätthet som i själva verket blixtbelyser vårt här-och-nu. Från Mars ser vi jorden klarare. Jag önskar att fler författare tillät sig själva den lättheten.
är kulturskribent och medverklar regelbundet i GP.
