”Inte konstigare än att hyra ut ett rum”, stod det i DN:s lördagsmagasin den 8 mars, texten flankerad av en höggravid torso. Om det var en slump att tidningen valde just Internationella kvinnodagen för att i reportageform proklamera surrogatmödraskapet som en tämligen odramatisk win-win-affär låter jag vara osagt. I reportaget får vi följa ett svenskt par. Utanför en indisk operationssal får de tvillingflickor i famnen omedelbart efter kejsarsnittet.
Det svenska paret har fingerade namn och syns inte på bild. Detta trots att de inte har gjort något märkligt alls. De har betalat bra, de har inte utnyttjat någon och, förklarar pappan, ingen som köper billiga kläder från Bangladesh har rätt att kasta sten. Födslomammorna i reportaget, däremot, är fullt exponerade med namn och påfallande intima bilder. Att slippa synas är som bekant det första privilegiet.
Det enda som kändes fel, berättar den svenska mamman, var att hon inte tyckte att hon som kvinna kunde röra sig fritt i Indien. Ironiskt, med tanke på att den kvinna som fött hennes barn under hela havandeskapet bott på kliniken skild från sina egen familj. Hon har också – det ingår i avtalet – stannat på kliniken ytterligare en tid för att dagligen leverera bröstmjölk med budbil. Flera av födslomammorna bävar inför förlossningen, som också är överlämnandet, och hoppas att de åtminstone skall få se de barn de burit.
Reportaget följer en given dramaturgi – ett pliktskyldigt stycke om vikten att hålla branschen ren från oseriösa aktörer, ett antal bedyranden från inblandade parter om den aktning de har för födslomammorna och deras rationella val – och det lyckligast tänkbara slutet: spädbarn med skära små tår någonstans iMellansverige
En tid senare trillar en annan bilaga ur DN, även den full av skära små tår. Denna gång en annonsbilaga där ett privat-BB marknadsför sig i reportageform. Nu är reproduktionens villkor radikalt annorlunda. Det biologiska bandet mellan den födande kvinnan och barnet är plötsligt av fundamental vikt. Samtidigt tycks det vara oerhört skört och får på inga villkors vis störas. Det finns ingen övre gräns för hur mycket lyhördhet, naturlighet, bekräftelse och delaktighet kvinnan behöver, eller för hur mycket ostörd hudkontakt den nyfödda behöver med mamman direkt efter födseln. Här har man ”en holistisk syn på barnafödandet” och ”anser att kropp och själ hör ihop”. Man riktigt hör änglarna ooo:a i bakgrunden.
I det ena fallet är födandet alltså en närmast sakral händelse som är ovillkorligen skapar de djupaste band mellan två personer, i det andra blott ett hyresavtal som löpt ut. Människans behov att legitimera orättvisor med tjocka lager av ideologi är ibland rörande i sin plumphet.
SKRIBENTEN:
Cecilia Verdinelli är kulturskribent och medverkar regelbundet i GP.
