LÄS MER:Recension: ”Berts dagbok” i regi av Michael Lindgren
Hej och välkomna till ett kort återöppnande av världens tråkigaste samtalsämnes grav: Får man skämta om allt?
Jag har nämligen funderat mycket på uttrycket “PK” – politisk korrekt som ju används som ett skällsord för tråkmånsar som inte kan ta ett skämt.
Det finns horder av mjukisbyxeriddare som anser att “PK-samhället har gått för långt” och att samhällets verkliga hot är de som vaktar vad man får säga och inte. Själv tycker jag mord, krig och avvecklingen av välfärden är värre. Men det får ju stå för mig.
För man måste inte göra allting man får. Jag har inte en enda tatuering föreställande Tomas von Brömssen i mitt ansikte fastän det är helt lagligt och ingen som stoppar mig.
Det som förenar nästan alla som hatar “PK-samhället” är att de är vita, heterosexuella, män. Som jag själv. Och det tro fan att vi tycker att man ska få skämta och allt. Det är som att vara för inbördeskrig i Polen när man bor på månen. Vi har ägt världen så länge alla som någonsin levt kan minnas och kommer med största sannolikhet göra det resterande 24 år av våra liv innan välfärdsfetterna i blodet tar oss knall fall.
Anledningen till att jag kom och tänka på den här gamla ramsan var att jag var och såg nyfilmatiseringen av ”Berts dagbok” förra veckan.
Den gamla versionen har inte varit okontroversiell. Det förekom blackface, en god släng av homofobi och det är tveksamt om någon av killarna hade överlevt #metoo. Men sådan är humor: den åldras sämre än okokta ägg i handskfack. En del Bertfans gjorde sura miner efter den förmodligen helt berättigade kritiken, som kulminerade 2017 när två gamla avsnitt inte lades upp på SVT Play på grund av olämpligt innehåll, och sa att det skulle vara omöjligt att göra Bert i dag.
Kan det ens bli halvkul om man inte kränker någons läggning, hudfärg eller kön?
Vi är helt enkelt för politiskt korrekta. Kan det ens bli halvkul om man inte kränker någons läggning, hudfärg eller kön? Jag är verkligen inte rätt person att fråga eftersom jag jobbar med att göra alla tre.
Men jag fick tamejtusan en tankeställare av den nya Bert-filmen.
Jag skrattade som en nykittlad bebis. Och den innehöll varken äckelpäckel eller ett enda blackface. I stället öste den sin humor ur, den trots sin storlek, lätta brunnen att missa: igenkänningen i att vara en liten människa som försöker göra rätt men ständigt snavar i fallgroparna som ju är livet. Och att det är råpinsamt att befinna sig i åldern 0-27 såklart.
Skönt då kan vi ju gå vidare! Det gick att göra en rolig Bertfilm 2020 utan att kränka någon.
Nu har vi löst det på film, då är nästa steg bara verkligheten. Men den är det ju vi som bestämmer över och inte manusförfattare och regissörer. Där väl alltså bara att kavla upp ärmarna inte vara ett svin.
Ett lätt sätt att hitta dit är att tänka på detta: politiskt korrekt betyder ju på ren svenska att ha rätt utifrån dagens normer. Och motsatsen är att ha fel. Det kan vara fantastiskt roligt. Men rätt blir det aldrig.
Läs mer av Marcus Berggren:
LÄS MER:Vi är skyldiga sjömännen en kaffe i deras älskade kyrka
LÄS MER:Avenyfamiljen borde hålla sig borta från Majorna
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
