Det är en årstid för bildstormare.
Man hade knappt hunnit hämta sig efter FI:s idiotiska förslag från i våras, om att ta bort statyn ”Sittande flicka” från Rådhusets innergård här i Göteborg. Men så klev två aktivister in på Nationalmuseum i Stockholm och kletade färg och lim på glasskyddet till Monetmålningen ”Konstnärens trädgård i Giverny”. Detta för att fästa uppmärksamhet på torvbrytning och urdikade våtmarker.
Debatten blev ungefär som förväntat: Sympatisörer till aktivisterna hävdade att konsten naturligtvis aldrig låg i farozonen på riktigt. (Det påstår man alltid, hur man nu kan garantera det, konst som passerat hundraårsstrecket är ömtålig materia.) Andra blev förbannade över ytterligare polarisering i en livsavgörande fråga, där vi alla redan är hårt trängda.
Som om inte det vore nog, tillkom ytterligare ett meningslöst metalager: om det hela ens är en effektiv eller ineffektiv metod, utifrån ett pr-perspektiv. (En debatt där jag dessvärre själv deltog, efter att ha skrivit en irriterad tweet där jag ifrågasatte verkansgraden.)
Alla tyckte, ingen visste säkert. Därtill ackompanjerade av hjälpsamma förslag ur Twitterströmmen och kulturkommentariatet på hur aktioner av det här slaget kan uttolkas. Att färgkletandet på något poetiskt sätt pekar på existentiella förhållanden, på det futila i konstens anspråk på evighet när civilisationen står i brand, på förgängelse och överhängande hot.
Men att betrakta Monet som fornlämning är bättre än ingenting, vill jag påstå
Nu gör knappast en sådan tolkningsmodell tilltaget någon större tjänst. Frågan är vad den yttersta konsekvensen av den är? Att det bara är att dra igång ett Fåfängans fyrverkeri på Götaplatsen och elda upp all konst vi har, så länge syftet är gott – den kommer ju ändå att förgås när jorden går under?
I en intressant och resonerande artikel om aktionen problematiserar DN:s Kristina Lindquist bland annat en sådan premiss. Där löper hon linan ut och ställer frågan om det ytterst sett är ”Monet som fornlämning vi är intresserade av att skydda och bevara” när vi, i skenet av klimatomvälvningarna, drar ut i dess försvar. ”Ett minne från någonting som en gång fanns”.
Det är inte omöjligt att det är så det förhåller sig. Men att betrakta Monet som fornlämning är bättre än ingenting, vill jag påstå. (Och enormt mycket mer tilltalande än att betrakta hans målningar som verktyg för politiska aktioner.)
Konsten är ju själva berättelsen om människan som art och vår tid på jorden. Den rymmer de kvardröjande bevisen på allt märkvärdigt och storslaget och makalöst vi som art är förmögna till, trots de bedrövelser vi inneburit för varandra och vår planet. Ett kondensat av alla hisnande tankar, gåtfulla inre världar, lågande övertygelser, plötsliga ingivelser, motsägelser, rädslor och antipatier som ryms i dessa av hud, ben, hår och slemsäckar hopsatta människokroppar.
Att angripa den, är därför att angripa det heligaste i människan. Det som faktiskt skiljer oss från djuren – möjligheten att föreställa oss någonting annat än det som står att finna i den fysiska världen.
Nu kanske inte kackerlackorna, eller vad som än kan tänkas överleva en undergång, kommer att ha samma kapacitet att uttolka alla uttryck för det vi eventuellt lämnar efter oss. Men alla dessa artefakter, i form av skulpturer, monument, grottmålningar, finns likväl där, som vittnesmål, som avlagringar av liv.
Ja, rentav vill riva den eftersom den ”ser ut som ett migrantläger i stadens finrum
Personligen tycker jag att det ryms någonting trösterikt och underbart uppfordrande i den tanken. Att människan lämnar efter sig en postum hälsning till kommande existenser också när vi själva försvunnit, som när Charlton Heston hittar Frihetsgudinnan på den plats som han dittills trott var ”Apornas planet”. Och att det har ett värde i sig.
Därför imponerar heller inte Moderaten Hampus Magnusson, andre vice ordförande i Göteborgs stadsbyggnadsnämnd. I veckan angrep han det roliga projektet Drömmarnas monument som just nu ställts upp vid Götaplatsen. Magnusson ter sig som ännu en av årstidens alla bildstormare, obekymrad om allt vad armlängds avstånd heter, när han dömer ut den lekfulla anarkistiska träbyggnationen som ful. Ja, rentav vill riva den eftersom den ”ser ut som ett migrantläger i stadens finrum” (GP 19/6).
”Visst finns det plats för olika kulturyttringar, men det kan inte vara på vilken plats och på vilket sätt som helst”, säger han.
Au contraire, skulle jag säga. Det är exakt dessa kulturyttringar, dessa knäppa fantasifullheter, som gör oss unika som art. Så länge vi nu finns kvar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Hur kan politikerna inte fatta vilken skatt Folkteatern är?
LÄS MER:Det här är ord som borde ge oss alla kalla kårar
LÄS MER:Låt studenterna slippa Joakim Lamottes frågor om flaggan
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
