Regissören Michael Mann lade lönen från sin första storfilm ”Thief” (1981) på en Ferrari 308 GTB. Han älskar bilar, i synnerhet läckra sportbilar. Han är långt ifrån den enda regissören som gör det. Snygga skådespelare med gasen i botten och faran flåsandes i nacken är en egen filmgenre. Vad hade Steve McQueen, James Dean och Paul Newman varit utan dem? Eller Burt Reynolds som ”blåste snuten” 1977, 1980 och 1983 eller James Bond som jagat skurkar i sin Aston Martin i decennier. Så stort är filmpublikens sug efter bränt gummi att det finns tolv ”Fast & Furious”-filmer.
Vad är det med män och snabba bilar som lockar så?
Frågan har genererat otaliga vetenskapliga och psykologiska studier. 2009 publicerades en sådan i tidskriften Organizational behavior and human decision processes där man slog fast att män producerade mer testosteron när de körde en sportbil jämfört med en vanlig personbil. Testosteronnivån förblev densamma om det var kvinnor med i sportbilen eller inte. Det var alltså inte de som drev upp det manliga könshormonet utan bilen och hastigheten.
I ”Ferrari”, Manns senaste film, får bilen en utvidgad betydelse. Den blir en symbol i 360 grader, applicerbar inte bara på mannen utan också hela hans liv.
Den amerikanska ekonomen och sociologen Thorstein Veblen myntade begreppet ”conspicuous consumption” (konsumtion för beskådan) redan 1899. För män och deras bilar handlar det om att demonstrera social status, ekonomisk makt och prestige. I jungiansk mening förstärker sportbilen mannen som alfahanne, krigare och jägare, någon som susar förbi andra män och når (erövrar) målet först.
Teorin är applicerbar på Michael Manns filmer om hypermaskulinitet, där bilen är en förlängning av karaktären. I ”Thief” blir Franks (James Caan) nattsvarta Cadillac Eldorado buren han aldrig kan lämna, precis som sitt kriminella liv. I ”Heat” finns en klassisk scen där Robert De Niro och Al Pacino möts, man mot man (eller bil mot bil), i ett kulregn. I ”Miami Vice” (2006) kör sammanbitne Sonny Crockett (Colin Farrell) en Ferrari som är lika grå som snutens sinnesstämning och Miamis olycksbådande himmel.
I ”Ferrari”, Manns senaste film, får bilen en utvidgad betydelse. Den blir en symbol i 360 grader, applicerbar inte bara på mannen utan också hela hans liv.
Dramat utspelar sig under tre månader sommaren 1957. Det är en tid då Italien firar sin nyvunna frihet från fascismen och då nio miljoner italienare migrerar från syd till norr, i jakt på fabriksjobb. Landet erfar en ekonomisk boom men Enzo Ferrari (Adam Driver) står på gränsen till konkurs. Han har flera personliga tragedier bakom sig, har förlorat sin son och sett två nära vänner dö ”i metallen jag skapade” (alltså bilen). Båda dog på samma dag, i samma race. Men Enzo vägrar närma sig sorg eller skam. I stället formar han känslorna som han formar sina bilar – med kyla och logik. Sonens sjukdom försökte han lösa genom vetenskap. Vännernas (förarnas) död ska förhindras genom bättre ingenjörskonst, bättre bilar. Bilen blir här ett sätt att kontrollera sitt öde, att lura döden.
Filmens racingscener rymmer därför hypermaskuliniteten upphöjt till tio: tävling, aggressivitet, mod, känslokyla – och pragmatik. Till doften av asfalt och diesel.
I livet, som i racingen, gäller endast två val: att fortsätta framåt eller dö. Filmens racingscener rymmer därför hypermaskuliniteten upphöjt till tio: tävling, aggressivitet, mod, känslokyla – och pragmatik. Till doften av asfalt och diesel. I en dramatisk scen visas exakt hur nära döden lurar: under tävlingen Mille Miglia, inför tio miljoner åskådare (en femtedel av befolkningen) dör en förare på värsta tänkbara sätt. Sekunden innan är vi som publik med honom i bilen, vi känner hans känsla av oövervinnlighet. Nästa sekund är känslan borta och bilen dödar medan den voltar nio åskådare – vanliga människor som kommit för att se tävlingen på liv och död på nära håll. Nu faller de själva offer för den.
Men – och det här är det intressanta: ”Ferrari” är inte en tragedi utan en framgångssaga. Bilen kan alltid kontrolleras, det är själva körandet som är den mänskliga faktorn, själva svagheten. Liv eller död hänger på hur bra mannen bakom ratten är. Det vill säga hur kontrollerad hans rädsla är.
Enzo Ferrari lyckades vända sitt företag och blev en symbol för nyvunnen frihet och styrkan att resa sig från botten. Det vill säga rörelse, transformation och pånyttfödelse. Kanske finns fascinationen för de snabba bilarna precis här. I längtan efter att inte bara vinna utan övervinna. Sina känslor, sina hinder och vetskapen om att vi alla ska dö. Att bli mer bil än man. Vilken befrielse det skulle vara.
LÄS MER:”Shogun” öppnade den blodiga dörren till Japan
LÄS MER:I klassrummet kan ingen höra dig skrika
LÄS MER:Det är svårt att brösta en papparoll
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
