Kommer ni ihåg under pandemin när Timbros Kajsa Dovstad ville ”dra in föräldraledigheten för vårdens lattemammor” så att de kunde hoppa in och jobba på de hårt ansatta sjukhusen? Det gjorde inte jag heller, fram tills att den senaste tidens diskussioner om vabb- och föräldrapenning drog igång på debattsidorna.
I en text skriven för SvD undrar skribenten Josefin De Gregorio om svenska föräldrar har det för bra (18/1). Frågeställningen grundar sig i debatten om ”skattesubventionerat familjemys”, initierat av Dovstad i Expressen 2019. Den liberalkonservativa debattören och läkaren anser att Sverige är för generösa gentemot landets föräldrar. I december förra året beklagade sig hon i samma tidning över att föräldrar premieras på sina arbetsplatser genom att ha förtur på ledigheten under mellandagarna, vilket hon ansåg var både orättvist och orimligt (6/12).
Vad är egentligen starkast; den svenska föräldraförsäkringen eller Kajsa Dovstads självförtroende?
Några veckor efter texten i Expressen ställde hon samma grupp mot väggen i ett annat ärende: det utbredda vabbandet (Aftonbladet 23/12). Bakgrunden var den senaste statistiken från Försäkringskassan som visar på att uttaget av den tillfälliga föräldrapenningen ökat under 2022. I P1 Morgon den 9/1 bjöds Dovstad in för att debatterna frågan tillsammans med en förskollärare. I inslaget riktar hon kritik mot pedagogerna som hon menar skickar hem barn för lättvindigt och med det bidrar till den stigande vabbfrekvensen.
”När jag var gravid kunde jag stå upp på bussen”, sa hon.
Lösningen på problemet presenteras i form av några ofärdiga tankar: Till programledaren säger hon att förskolan i stället borde ”anpassa undervisningen” efter de sjuka barnen. Exakt hur framkommer inte, men hon antyder att det borde gå att separera de friska från de sjuka och låta barnen med symtom ta det lite lugnare. Det är ett förslag som uttalas med självsäkerhet, trots att hon i skrivande stund varken verkar ha erfarenhet av att vara förskollärare eller förälder.
Resonemanget får mig att tänka på en busstur när jag var höggravid i våras. Det var mitt på dagen och jag hade slagit mig ner på en av de fyra sätena som är prioriterade för personer med särskilda behov för att sitta. Några hållplatser efter mig kliver en äldre kvinna på med sin dramaten och stannar upp i förvåning när hon ser mig sitta i vad som verkar vara ”hennes” fyra. Hon frustar, suckar högt och sätter sig på en av de vanliga sittplatserna. Hon tittar irriterat åt mitt håll och mumlar något på bitterianska.
Jag påpekar att vi båda får plats varpå hon svarar att jag inte behöver sitta på det där platserna över huvud taget. ”När jag var gravid kunde jag stå upp på bussen”, sa hon. Därför borde väl också jag göra det, antar jag att hon menade.
På samma sätt som dramaten-kvinnan omöjligen kan tala för mina behov på bussen är inte Kajsa Dovstad i position att underkänna förskollärarnas bedömningsförmåga. Självklart är det lärarna som känner barnen och som dagligen vistas i verksamheten som är bäst lämpade att ta den här typen av beslut – inte en tankesmed. Personalen har knappast något att vinna på att skicka hem barn som är ”friska”. Däremot har resten av samhället det. Sjuka barn, och vuxna för den delen, gör bäst i att stanna hemma så de kan återhämta sig snabbare och minska risken att smitta andra.
Dovstad bör helt enkelt ha tillit till att de som jobbar gör en korrekt uppskattning av situationen, precis som hennes patienter får ha det för henne i rollen som läkare.
Läs mer i GP:
LÄS MER:Så mycket har vabbandet ökat i Storgöteborg
LÄS MER:Vabbandet slår nya rekord i Göteborg – detta gäller
LÄS MER:Riktiga kvinnor offrar sig för släktets fortlevnad
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
