LÄS MER:Så skiljer sig Angela Guis bild av Sheraton-mötet från Anna Lindstedts
LÄS MER:Från Göteborg till hemligt kinesiskt fängelse
Faktum att den svenska f.d. ambassadören i Peking Anna Lindstedt ställs inför rätta misstänkt för egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, dvs. brott mot rikets säkerhet, framstår på sitt sorglustiga vis mest av allt som den sortens föreställning som motsvarande kinesiska myndigheter hade kunnat anordna om en kinesisk ambassadör hade gett sig till att försöka lösa en diplomatisk kris på egen hand. Hade det varit fråga om misstanke om mutbrott, för all del, men att ett par möten med kinesiska mellanhänder skulle rubriceras som någon sorts landsförräderi är ett romanuppslag så bisarrt att det bara kan härröra från en SÄPO närstående idéverkstad. I synnerhet som alla inblandade är eniga om att Lindstedt engagerade sig för att få Gui frisläppt.
Men när det gäller Kina så tycks både det svenska rättsväsendet och de svenska medierna ta på sig en extra politisk skyddsdräkt, med inbyggd perspektivförvrängare. För finns det verkligen några som har så dåligt – journalistiskt eller annat – självförtroende att de är oroliga för att vi ska låta oss förvilla att tro att – t.ex. – den drakoniska politiken som övervakar och spärrar in hundratusentals människor av den uiguriska minoriteten i Xinjiang inte vilade på en sorts grotesk föreställning om en möjlig civilisatorisk hjärntvätt och i stället var den satsning på yrkesutbildning |习艺所 som de kinesiska myndigheterna vill få oss att tro. Eller att Folkkongressens nationalistiska allt stramare tyglar på Hong Kong inte vore ett sätt att undvika den utveckling som också finns inskriven i stadens minikonstitution: the Bais Law: införandet av allmän och direkt rösträtt.
Visst är det ett faktum att folkrepubliken satsar miljarder på soft power, men att vi skulle komma att sätta mer blind tilltro till en kinesisk medie-matris över världen än vad folk på sin tid gjorde i förhållande till Sovjetunionens nyhets-sändningar på svenska, eller vad Radio Free Europe/Radio Free Asia förmedlade, eller Bildtidningen Kinas glättiga reportage – är det ens ett frågetecken? Eller att aldrig så många anklagelser mot Gui Minhai och ifrågasättanden av hans handel och vandel kunde få oss att bortse från de godtyckliga rättsliga övergrepp som de kinesiska myndigheterna har utsatt honom för?
Få verkar intresserade
Men om man vill motverka rykten, så måste man ju ta död på dem, dvs. beskriva verkligheten och vederlägga lögnerna, inte bara blåneka och insinuera. Annars hamnar vi ju själva på samma planhalva som de kinesiska myndigheterna.
Nu har Gui Minhai belönats med Voltaire- och Tucholsky-priser utan att någon tycks ha läst vad han skrivit, vilket får troféerna mer att framstå som rekylen från en värdegrundernas välvilja än som en sakligt förankrad bedömning. Inte ens Jojje Olsson, som ju är den som lagt ner ojämförligt mest möda och förmåga på att försvara Gui mot den kinesiska regimens attacker, har något speciellt gott att säga om hans skriftställarskap (Expressen 26/9 - 2018): ”Nu är det förvisso oklart huruvida Gui Minhai främst drevs av att skydda det fria ordet. Stora delar av hans utgivning i Hongkong innefattar snaskiga historier om enskilda politiker eller maktkampen i Kinas dunkla politiska värld. Den skandalartade litteraturen var inte alltid baserad på noggranna efterforskningar, men utgjorde precis den sortens berättelser som det allt större antalet turister från Fastlandskina ville läsa.”
Själv har jag inget emot att läsa också slarvigt hopkommen skandalliteratur om det kinesiska maktägarna, men att utdela priser som att Gui vore någon sorts Andrzej Sacharov eller Wei Jingsheng, Han Dongfang eller Liu Xiaobo, utan att prisutdelarna ens är bekanta med vad som belönas? Det är som om de kinesiska myndigheternas ontologiska status uteslöt en journalistisk granskning av Gui Minhai, och endast tillät en klassisk (anti-kommunistisk) hagiografi.
Hur var det med den påstådda smitningsolyckan december 2003, då Gui Minhai anklagades och dömdes för att i berusat tillstånd kört på och dödat 23-åriga Shen Yanchan? Enligt dissidenten och poeten Bei Ling är denna historia sann. Bei, som varit en av Gui ivrigaste försvarare, som bl.a. begav sig till Guis sommarviste i Pattaya för under söka spåren efter Guis kidnappning till Kina, hävdar att den historien bekräftas av Guis vänner i Hong Kong (SCMP 18/1 - 2016).
Och hur stod det till med Göteborg International Institute, den lönsamma studentförmedlingen och Guis roll som vd för ett av de inblandade bolagen, vars mindre smickrande baksidor GP skrev om redan 1996?
Dokumenten tills hans fördel
Att det hursomhelst är en skamlös dom mot Gui Minhai, som senast avkunnats, är ställt bortom allt tvivel. Och det underliga är att inte ens Guis enträgnaste försvarare tycks vara så intresserade av honom att de letar upp fakta och dokument som talar till hans fördel:
Enligt kungörelsen från Ningbo folkdomstol av den 24 februari 2020 erkänner myndigheten att Gui Minhai 1996 blev svensk medborgare. Eftersom Gui, enligt uppgift (28/2) från Svenska skattemyndigheten, fortfarande var, och därmed är, svensk medborgare, är uppgiften i samma dokument att han 2018 skulle ha ansökt om och lagligen ”återupptagit” sitt kinesiska medborgarskap oriktig. Eftersom Kina inte tillåter dubbla medborgarskap och att svenska myndigheter inte beviljat Gui Minhai befrielse från hans medborgarskap, kan inte Kina erbjuda Gui kinesiskt medborgarskap, såvida man inte hävdar rätten att fatta beslut på den svenska myndighetens vägnar. Dvs. göra det som Kina i alla sammanhang så hårdnackat vänder sig mot: blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter. Kina bryter därmed såväl mot sitt eget regelsystem för medborgarskap som mot internationell rättspraxis.
Vad svenska UD alltså borde göra, i stället för att ställa sin ambassadör inför rätta, är att förbigå den gråbenade diplomaten till kinesisk Sverige-ambassadör, och begära direkttillträde till en högre hierarki i den kinesiska utrikesförvaltningen, så att den svenska ambassadören i Peking kan be att få förklarat hur den rättsliga hanteringen av Gui Minhai kan bryta mot Kinas eget civilrättsliga regelverk, och detta till på köpet dokumenterat och offentliggjort i domen mot Gui.
Slå dem på fingarna! Inte i pladder!
Läs fler texter av Göran Sommardal:
LÄS MER:Dagboken från Wuhan visar sprickan i Kina
LÄS MER:En kinesisk blockbuster gör ingen kulturimperialism
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
