Joseph Mankiewiczs fyratimmarsepos ”Cleopatra” från 1963 är sevärt av många anledningar. Storfilmen var fortfarande vackert analog – världens största Olympiska ceremoni är ett fabulöst studiobygge och kostymerna underbara. Men också för att den är tidstypisk på andra vis.
Kleopatra spelades av Elizabeth Taylor, vars globala kändisstatus i början på 1960-talet närmast matchade Nilens drottning. Hon spelade också rollen som det förväntades av en känd sexsymbol i början på 1960-talet: nyckfull, kattlik, skör och flörtig. Medan toga-männen, som Taylors älskare Richard Burton, babblar monologer kniper den halvnakna Kleopatra mest käft.
Och naturligtvis är den engelska skådespelerskan vit som en goth. Något annat hade varit otänkbart i det fortfarande segregerade Hollywood 1963 – relationer mellan svarta och vita var förbjudna på vita duken i ytterligare fem år.
Det var också med Mankiewiczs ”Cleopatra” som kritiken av vem som spelade drottningen av det ptolemeiska riket första gången väcktes på allvar. Taylor hade nämligen konverterat till judendomen, vilket var oacceptabelt i Egypten som förbjöd filmen.
60 år senare är lanseringen av Netflix dokudrama ”Queen Cleopatra” och reaktionerna på den lika mycket provkarta på vad som gäller i vår tid. Där Mankiewicz injicerade amfetamin för att kunna arbeta på nätterna och Taylor och Burton inledde en öppen otrohetsaffär under inspelningen så förklarar producenten Jada Pinkett Smith att det här minsann är en serie som kommenterar ”det sekellånga samtalet om härskarinnans ras”. Skådespelerskan Adele James som gör drottningen har heller inte väckt uppmärksamhet för några inspelningsorgier – Netflix kräver ju numera intimitetskoordinator – utan för sin hudfärg. James är nämligen svart.
Det är talande att kultursidesdebatter om just Kleopatra på film handlar mindre om vad man kan tänka sig vilja få fram genom att gestalta denna härskare vid denna tid – historiskt, socialt och kulturellt – och mer om hennes pigmenthalt, religionstillhörighet och kroppskurvor.
För tre år sedan exploderade Kleopatrakritiken i en kombination av tidlös antisemitism och modern, hipp rasmedvetenhet – plus lite slentrianmässigt Israelhat – när skådespelerskan Gal Gadot lanserades som en kommande filmdrottning. Syrianska youtubers gjorde gemensam sak med amerikanska högerextremister och The Guardian-kolumnister som skrev om ”koloniseringen av etnicitet” och slog fast att det var dags för en mörk Kleopatra (14/10/20).
2023 kommer drevet i stället från egyptiska jurister – som hänvisar till landets ”medialagar”, det vill säga censuren – egyptiska akademiker samt kulturkrigare i väst som ser en möjlighet att nyttja även den här frågan för att peka på hur Black Lives Matter har förstört den värld som ”alltid” har varit vit. Den där en 18-åring i Nildeltat år 51 fkr såg ut som Elizabeth Taylor, Hildegard Neil, Claudette Colbert och Vivien Leigh – alla med det korrekta, vita skönhetsideal rollen krävde i deras tid.
Det är talande att kultursidesdebatter om just Kleopatra på film handlar mindre om vad man kan tänka sig vilja få fram genom att gestalta denna härskare vid denna tid – historiskt, socialt och kulturellt – och mer om hennes pigmenthalt, religionstillhörighet och kroppskurvor.
Det är lätt att förstå reaktionen på Hollywoods nära på hundra år långa vittvätt av historien. Men besattheten vid hudfärg, ursprung och representation är en ofta enögd plåga med konsekvenser långt bortom Hollywood
Egyptologen Sally-Ann Ashton har skrivit utförligt om bilden av Kleopatra – även spekulerat i att drottningen som hade ursprung i den invandrade grekisk-makedonska eliten kan ha varit mörk. Ashton påpekar att Kleopatralegenden alltid har skapats genom myter, berättelser och propaganda. Och att det gäller även estetiskt, hur hon genom seklerna har framställts.
Det är lätt att förstå reaktionen på Hollywoods nära på hundra år långa vittvätt av historien. Men besattheten vid hudfärg, ursprung och representation är en ofta enögd plåga med konsekvenser långt bortom Hollywood – hatstormar flyger inte bara när svarta syns i ”Sagan om ringen” eller Shakespeare – och historiska, kvinnliga figurer som Kleopatra är dess allra värsta megafon.
Det enda motdraget är att stå upp för skådespeleriet. För förvandlingens konst – som Johan Hilton kallade den i dragqueendebatten (21/4) – där leken och fantasin inte har gränser. Vilket inkluderar kön och härkomst. För fortsätter detta, då kommer roller enbart kunna göras på basis av rätt genetik. Ska du spela snut från Ystad, brittisk monark eller Nildrottning – då är det till sist inte rollsättning utan dna-testning som gäller.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:AI har gått från grovt till brutalt övertygande
LÄS MER:Carolas syn på svenskhet borde inte förvåna någon
LÄS MER:Egyptier rasar över svart Kleopatra i Netflixserie
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
