I debatten om stök i skolan menar många att mycket är det lågaffektiva bemötandets fel: Om lärare bara sa ifrån i stället för att prata lugnt med barnen så skulle de som bråkar skärpa sig. Det går att säga ifrån tydligt även på ett lugnt sätt, så man får utgå från att det som avses är att lärare borde ryta och bestraffa mer. Det är av flera skäl inga bra metoder för att lära barn att uppföra sig väl.
Våra hjärnor är begåvade med spegelneuroner. De hjälper oss att känna av vad andra människor känner genom att vi omedvetet härmar dem. Spegelneuronerna får gäspningar att smitta, men också känslor. En vuxen som blir arg riskerar alltså att göra även andra argare, vilket ger en obehagligare situation för alla närvarande.
Gemensamt för flera av de incidenter som debattörer nu använder som exempel på hur lågaffektivt bemötande förstört skolan är just situationer där man inte använt lågaffektivt bemötande, utan i stället rutit, tagit tag i redan upprörda elever eller ställt dem inför hårda ultimatum.
Numera skäller vi inte på barn som inte kan läsa, för att det helt enkelt inte fungerar.
Som vuxen är man dessutom alltid en förebild. Den aggressiva läraren lär omedvetet ut att den som har mest makt inte behöver anstränga sig för att reglera sina känslor och har rätt att styra genom att skrämma andra. Barn som agerar mobbare när inga vuxna är närvarande tar självklart med sig den kunskapen ut på rasten.
I val av bemötande av barn behöver man också ta i beaktande att vissa av dem helt enkelt inte kan reglera sitt humör ännu, på samma sätt som vissa barn inte lärt sig läsa. Numera skäller vi inte på barn som inte kan läsa, för att det helt enkelt inte fungerar och dessutom är kränkande. I stället försöker vi använda oss av andra metoder. Det borde vara en självklarhet med alla barn, oavsett typ av svårigheter.
Men de där skitungarna som stör och förstör på ren jävelskap, de borde väl i alla fall få veta att de lever? Ibland kan ilska vara på sin plats och fylla en funktion, men det bör vägas mot att det också kan vara effektivt att se den stökiga eleven som någon som gör sitt bästa, och att i viss utsträckning betrakta incidenter som misstag från dennes sida. Även om det inte är sant kan ett sådant bemötande hjälpa eleven att ta sig ur den destruktiva loop den hamnat i. Genom att visa att man tror barnet om att kunna bete sig bättre erbjuds en ny roll att axla. Med det sagt ska brott begångna av äldre barn självklart benämnas som just brott och begångna fel ska gottgöras.
Ryta och dra folk i armarna kan vilken idiot som helst göra.
Att arbeta med lågaffektivt bemötande handlar om att ha verktyg för att trappa ner redan upprörda situationer. Att behålla lugnet, undvika ögonkontakt, inte bli fysisk i onödan – och prata igenom vad som blev fel när allt lugnat sig. Det handlar också om att förebygga att sådana situationer ens uppstår genom att skapa goda relationer på skolan, ge elever uppgifter på rätt svårighetsnivå och inge alla känslan av att de har något att bidra med.
Ryta och dra folk i armarna kan vilken idiot som helst göra – läsa av situationer och människor och göra bedömningar av vad de faktiskt behöver för att bli den bästa versionen av sig själva är betydligt svårare. Att bemöta folk på ett sätt som är utvecklande för alla närvarande kräver ofta utbildning, gemensam reflektion med kollegor och stöd från det omgivande samhället.
Det vore bra om ledarskribenter och andra tyckare slutade låta sig dras med i ett twitterskadat debattklimat och i stället började jobba med eftertanke, kunskapsinhämtande och resonerande i frågan om elevers stök. Så som de faktiskt vill att barnen de skriver om ska uppträda.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
